Borgerlighetens grälsjuka

Ett land som styrts av socialister mer eller mindre oavbrutet under efterkrigstiden har genererat en mycket ostrukturerad och spretig borgerlighet. När den politiska majoriteten i princip alltid bestått av en skara vänsterpolitiker har de som kommit att klassats som ”borgerliga” eller ”höger” bestått av en splittrad skara opinionsbildare och politiker vars politiska gärning främst bestått i att inte vara socialdemokrater. Den svenska borgerlighetens gemensamma nämnare sedan 50-talet har varit att inte vara socialdemokrater.

Liknande tendenser har uppvisats i andra länder. Situationen liknar det politiska landskapet i Italien innan 90-talet. Då var alla som inte klassificerade sig som kommunister eller vänster ofta en del av det kristdemokratiska partiet, ett parti som blev så pass spretigt, otydligt och korrupt att det till slut imploderade.

Det har varit en svårartad uppgift att i skuggan av de storslagna socialdemokratiska visionerna, ta ton och komma med en alternativ och än mer guldkantad färdriktning. Berättelser om ”det starka samhället”, ”välfärdsstaten” och ”folkhemmet” har varit socialdemokraternas vinnande affärskoncept som alla vunnit det svenska folkets hjärtan. Det enkla alternativet för borgerligheten har bestått i att säga nej, att enbart vara emot.

Svensk borgerlighet hade, vi de få tillfällena det svenska folket för stunden tröttnade på socialdemokraterna, märkbara problem med att knåpa ihop en egen vision och berättelse om vad de ville med landet. Resultatet blev gräl, splittring och regeringsoduglighet som satte sina spår hos det svenska folket.

Med alliansen skulle det visa sig att borgerligheten äntligen lärt sig sin läxa. Alliansen redogjorde för en tydlig vision för Sverige. Alliansen pekade ut ett samhällsproblem, utanförskapet, och redovisade lösningen, arbetslinjen. Det var berättelsen om ett mer inkluderande samhälle men samtidigt ett friare sådant, med mer plats för egenmakt och fler människor i arbete. Framför allt visade man på enighet. Att alliansen efter åtta år inte förmådde att bygga vidare på sin politiska berättelse och istället låta glöden falna, är en annan historia. Faktumet kvarstår dock, det var det här som krävdes för att på allvar bryta det socialdemokratiska maktmonopolet.

Trots detta faktum känns det ett år efter valet inte lika självklart. Läxan vi lärde börjar glömmas bort. Den borgerliga interndebatten är mer infekterad än på mycket länge där olika debattörer, ledarskribenter, lokalpolitiker och enskilda tyckare blåst upp stora debatter om etiketter, perifera ämnen och sakfrågor som egentligen består i att vara en debatt om debatten.

Svensk borgerlighet får inte underskatta enighet, tydlighet, och vikten av en politisk berättelse om varthän vi vill. Mycket handlar om att välja sina strider. Borgerligheten spretar i alla riktningar gällande vilka områden som behöver botas från socialistiska regleringar och påhitt att vi inte kan mobilisera oss och framstå som trovärdiga.

Problematiken når sin kulmen när hela den borgerliga diskussionen snävar in på debatten om debatten om SD, skräckhistorier om ryssen och ändlösa diskussioner om att ”vi måste våga tala om invandringen”. Borgerlighetens existensberättigande får inte reduceras till perifera sakfrågor eller till att dansa i takt med populistiska tendenser i samhällsdebatten. Fokus måste återgå till tydliga, värderingsbaserade visioner som handlar om att se grundläggande, breda samhällsproblem som enbart en frihetlig politik kan råda bot på. Ekonomin, jobben, välfärden, hur folks livspussel ska gå ihop. Att staka ut en färdriktning och en politisk berättelse utan att enbart bli nej-sägare till allt socialdemokraterna pekar på och utan att bygga problemformuleringar i ljuset av populistiska partiers domedagsprofetior.

I tomrummet efter att det makthavande italienska kristdemokratiska partiet imploderat tog en man vid namn Berlusconi på sig finkostymen och äntrade den politiska scenen med folkets förtroende i ryggen. Låt inte samma sak hända svensk borgerlighet. För personen som tar plats i tomrummet om svensk borgerlighet går vilse, är långt ifrån så behaglig och charmant som den italienske mediemogulen.

#Alliansen#Borgerligheten#Frihet#Politik

Leave a Reply

Your email address will not be published / Required fields are marked *