Där himlen slutar och jorden tar vid

Jag har länge fascinerats av människors benägenhet att ständigt blicka mot landets politiker vid varje enskilt problem som står för dörren. Vårt land må vara politiserat och reglerat i alltför stor utsträckning, men det är långt ifrån alltid det är en ministers ansvar att lösa landets alla problem som uppstår. Dock finns det de som är övertygade om att världen kommer bestå av guld och gröna skogar om vi bara förbjuder allt som kan anses som problematiskt, kränkande eller oroväckande.

Nyvänsterns största anhängare är ytterst angelägna om att vartenda problematiskt beteende eller fenomen kan och ska förbjudas. Porrförbud, konsumtionsförbud, reklamförbud, köttförbud, betygsförbud, flygförbud och män med osunda värderingar ska skickas på omskolningsprogram. Listan kan göras än längre. Med sitt mål om att alla ska dansa efter deras pipa är de inte nöjda förrän alla lever efter förbuden och föreskrifterna enligt vänsterdoktrinens moralbibel. Extra intressant är det när nyvänstern, med en exceptionell förmåga att problematisera vart enda minsta mänskliga beteende, vill att politiken ska in i människors vardagsliv för att med moralkompassen och pekpinnar befria människor från osunda värderingar och förlegat leverne. Tillåt mig att vara skeptisk.

Du kan inte lagstifta om medmänsklighet. Du kan inte förbjuda förlegade normer och värderingar. Verkligheten är mer komplex än så. Medmänsklighet handlar om hur mycket vi bryr oss om andra. Om våra handlingar gentemot våra medmänniskor. Arbetet för ett mer jämställt samhälle börjar hos dig och mig. Hur vi beter oss mot varandra i vår vardag.

Även i den värld lagstiftningens makt var så stor att vi kunde tvinga fram godhet och önskvärda beteenden hos alla människor, är det problematiskt ur en annan synvinkel. Säger inte det här en del om vår tilltro till det civila samhället, människor i vår omgivning och oss själva? Förmår inte vi själva påverka samhället själva i en bättre riktning? Är det enbart politiker som kan åstadkomma förändring och framsteg?

Våga ifrågasätt politiken och statens allsmäktiga kraft. Våga tro på att människor kan göra gott om vi samarbetar, utan en politikers direktiv, en förordning eller en lag. Det må vara en uttjatad paroll men nog så viktig att understryka – var den förändring du vill se. Samhället är större än staten. Och du kan göra så mycket mer än du tror.

 

LucKram

• • •

Det handlar om frihet

Assad. IS. Flyktingkatastrof. Människor med hopp om överlevnad och en ljusare framtid flyr nu Syrien för sina liv.

Det är en grundläggande rättighet att röra sig fritt i världen. Det finns ingen naturlag om att människan är dömd till att för alltid leva på den plätt på vår jord där hon föddes. Det är dock ingen grundläggande rättighet att bli försörjd av andra.

Konflikten mellan en gigantisk välfärdsstat och en generös invandring existerar. Vi har upprättat system där vi är tvingade att försörja de flesta som kommer till Sverige. Därför börjar människor ses som en kostnad. Därför upplever många det som problematisk när allt för många, som har dåliga förutsättningar att snabbt komma i arbete, invandrar till Sverige. Många upplever det som för dyrt. Och det är dyrt, men framför allt är det problematiskt för att människor hamnar i utanförskap och för att vi inte har råd att hjälpa fler.

Nationer är inga privata klubbar. En välfärdsstat enligt den svenska modellen har visat sig vara oförenlig med den fria rörligheten. Inte förenligt med friheten. För det är vad det handlar om. Friheten för människor att slippa det pågående folkmordet i terrorns Syrien.

I Sverige åker vi i första klass. Det finns de människor som ligger på spåret, med risk att bli överkörda. Vi förvägrar människorna en plats på tåget eftersom vi ser att platserna i första klass är få. Människorna vars liv hotas har aldrig begärt en förstaklass-biljett. De har inte ens begärt en andraklass-biljett. De är beredda att ta de enklaste av sittplatser om det är så. För det är med all säkerhet bättre än att ligga kvar på spåret.

Argumenten från vänster till höger är i nuläget väldigt snarlika. Men det är vänstern som håller den reglerade bostadsmarknaden och ersättningssystemen kärast. ”Det är inte ett värdigt mottagande om vi sänker bidragen. Det är inte värdigt om vi inte kan erbjuda utbildning och boenden av en standard som lagen förordar.” Inte värdigt? Med den argumentationen menar man alltså att det är mer värdigt att neka människor en fristad. För annars hotas befolkningsekvationen som håller den gigantiska socialistiska välfärdsstaten levande.

Socialister kommer alltid att värna välfärdsstaten och de fördelningspolitiska systemen framför människors rätt att röra sig fritt i världen. De väljer hellre högre stängsel än att skära i migrationskostnaderna. Löfven är inte beredd att rubba en millimeter på bidrag, skatter eller arbetsmarknadslagstiftning för att skära ner på kostnader och underlätta integrationen så att färre hamnar i utanförskap. Så att fler åtminstone kan få en fristad i Sverige.

Och det beklagar jag. Jag och alla de som flyr Assads oljefatsbomber i en verklighet som liknar den värsta av mardrömmar.

• • •

I studentvänsterns Sverige växer pengar på träd

Skriver i senaste numret av Uppsalas studenttidning Ergo om kårvänsterns verklighetsfrånvända förslag om att införa studielön. Kan inte låta bli att någonstans fascineras av vänsterpartiernas idérikedom när det gäller att hitta på nya sorters bidrag. I vänsterns värld verkar det finnas ett pengaträd att skörda för att finansiera alla fantasifulla bidrag och subventioner som de hittar på.

Problemet inom högre utbildning handlar inte om att bidragen är för låga eller att vi inte har studielön. Problemen inom högre utbildning bottnar i att många inte får ett yrke inom sitt examensområde efter avslutade studier och att kvalitén på utbildningen i många fall är undermålig. Här står Uppsalas studentvänster handfallna utan svar på utmaningarna eftersom deras primära fokus alltid kretsar kring enorma bidragshöjningar. Studenter efterfrågar inte radikala bidragshöjningar utan ett jobb efter avslutade studier. Förhoppningsvis infinner sig den insikten hos Uppsalas samlade studentvänster förr eller senare.

Här kan du läsa artikeln.

 

• • •

Tidig vinter

Bestämde mig att ge mig hem till de värmländska skogarna för en långhelg. För någon med vinterabstinens skulle det visa sig vara den perfekta destinationen. Jag antar att längtan efter kylan främst innefattar en längtan efter att undvika den. Till exempel genom att stanna inomhus, slå sig ner i fåtöljen och plöja lite politisk litteratur. Det tänker nämligen jag göra.

LucDSC_0539LucasKramer

• • •

När blir Löfven statsminister?

“Being powerful is like being a lady, if you have to tell people you are, you aren’t”. Margaret Thatchers välkända citat har kommit att bli en grundregel inom ledarskapsteori. En grundregel som är viktig att påminna sig om, speciellt i rollen som partiledare. Eller statsminister.

I Agendas senaste partiledardebatt var Stefan Löfven som så många gånger förut snabb med att påpeka att ”det är jag som är statsminister”. Ett statement som borde te sig överflödigt om en ledare kan påvisa handlingskraft och ledarskap i praktiken. Likaså är Löfven väldigt pigg på att berätta att han leder en feministisk regering. Politiken visar dock ingen tydlig indikation på ett större jämställdhetsfokus än hos någon tidigare regering. Det här är ett genomgående tema för Stefan Löfven i hans politiska roll. Han måste ständigt i utspel och debatter påpeka hur van han är vid förhandlingar, hur väl han känner till hur näringslivet fungerar och att det är han som är regeringschef.

I senaste Sifon landar Socialdemokraterna på 24,6 %. En siffra som senast det begav sig tvingade partiledaren till det verkställande utskottets giljotin. Nog finns det skillnader mellan rådande situation inom Socialdemokraterna och Juholts korta tid vid rodret, men problemen ter sig snart vara av samma dignitet. Regeringens handlingskraft är under all kritik och det borgar för att allt fler inom arbetarrörelsen kommer att fråga sig hur stor del av problemen som bottnar i Löfvens ledarskap. Frågan ligger i luften: när blir han statsminister på riktigt?

Det nya politiska landskapet i Sverige ställer allt hårdare krav på ett tydligt ledarskap, en möjligen uttjatad paroll men nog så sann och viktig. Med flyktingkatastrof och budgetkalabalik i riksdagen befinner sig svensk politik i det mest kaosartade läget på över 20 år.  Alliansen understryker ständigt att det nu krävs tydligt politiskt ledarskap. Stefan Löfven försöker leva upp till kraven genom att berätta att han är ledare och att han är tydlig.

Det verkar inte bättre än att Stefan Löfven kommer få fortsätta påpeka för svenska folket att det är just han som ska och kan ro skutan Sverige. För svenska folket är uppenbarligen inte övertygade om att så är fallet.

• • •

Bevare oss från konsekvensetiker

Få saker är så beklämmande som vänstertyckares smala synfält när de argumenterar för diverse politiska reformer. Att ständigt utgå från sig själv och den skara som håller med är ett ständigt felsteg många i min närhet som lutar åt vänster oftast gör. ”Jag vet många som gillar public service, det är klart vi ska tvinga folk att betala tv-licens, folk måste fatta att det är bra”. I vänsterns värld är det objektivt ”bra” med public service för det finns en stor skara som uppskattar det. Samma sak med att tvinga människor att betala för offentliga kultursatsningar. Samma sak med världens högsta marginalskatter. Det är objektivt ”bra” eftersom en viss majoritet gillar det. Då får minoriteten leva med konsekvensen. Därför är det enligt vänstern rimligt att genom politiskt tvång genomdriva dessa reformer.

Den personliga friheten får alltid offras på kollektivets altare när den konsekvensetiska vänstern är i farten. Positiva och negativa rättigheter, vad spelar det för roll att hålla isär dem? I Sverige är vänstern sällsynt duktiga i debatten att upphöja varenda liten förmån eller offentlig satsning till en mänsklig rättighet. Listan kan göras lång.

Det finns rättigheter, punkt. Men vänstern har en tendens att ständigt urvattna begreppet och tänja sönder konceptets innebörd.

”Men vadå, en liberal majoritet skulle ju tvinga igenom skattesänkningar mot en minoritets vilja”, kanske någon invänder. Men nu är ju alltså inte att låta folk behålla sina pengar ett tvång. Fördelen med ett mer liberalt system är att dessa möjligheter kvarstår men med mer frivillighet som grund. Du kan då inte tvinga och begränsa en minoritets frihet och vilja, men du kan ändå upprätta ett system eller en finansiering för ett projekt. Poängen är att tvånget begränsas, att den personliga friheten och individens fria val och rättigheter respekteras.

Naturligtvis är politiken i verkligheten inte så svart och vit. Men när den konsekvensetiska vänstern härjar lös och går för långt måste vi vara många fler som säger stopp och står upp för individens fria val och rättigheter. Oavsett hur mycket vi diggar SVT.

• • •

Kultur och gröna skogar

Miljöpartiet fick kulturministerposten när den nya regeringen tillträdde för ett år sedan. Journalister började genast fråga den gröna politikern (i dubbel bemärkelse) och nya kulturministern Alice Bah Kuhnke om hur miljöpartistisk kulturpolitik egentligen såg ut. Ingen fick väl något bra svar på frågan och ministern har sedan dess mest gjort sig känd för att vara alldeles utomordentligt dålig på att hantera media och svara på frågor.

Miljöpartiet satte i alla fall i gång en arbetsgrupp som skulle utforma ”grön kulturpolitik”. I veckan presenterades resultatet. Och det är inget som behagar. Nedan följer ett smakprov:

1. Forskare ska tillsammans med ”organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna”. Med andra ord mer politik i kulturen, som behagar nyvänstern och dess anhängare. Ett fritt kulturliv må vara bra, men hellre ett kulturliv som verkar efter miljöpartistisk ideologi, verkar vara budskapet.

2. Reklam i kollektivtrafiken ska förbjudas. Vem vet vad man kan få för sig efter att ha stirrat sig blind på en Biltema-affisch på väg till jobbet? Kanske får man ett sug i konsumtionstarmen och ger sig ut och syndar på stan under lunchen? Tack Miljöpartiet för att ni räddar oss från reklamens onda intentioner.

3. Att Grön Ungdom är pigga på att kvotera in människor efter hudfärg i sina styrelser bryr jag mig mindre om, men nu ska tydligen samma metoder genomsyra kulturlivet i stort om MP får bestämma. Mångfaldsmål inom kultursektorn ska sättas upp med sanktioner som hot om de inte uppnås. Ska folk kvoteras in efter kön och hudfärg? Många frågor står obesvarade, men ska politiker börja räkna hudfärger är vi många som inte vill vara med längre.

Vi var många som tyckte att det räckte med att miljöpartiet är emot tillväxt, förhindrar och förhalar bostadsbyggande samt har riksdagsledamöter som skriver riksdagsmotioner baserade på konspirationsteorier. Men nu har de även gått och blivit med kulturpolitik.

Jag är av åsikten att den bästa kulturpolitiken är ingen kulturpolitik. Men oavsett om folk delar den uppfattningen kan vi väl alla enas om att den bästa kulturpolitiken i alla fall inte är grön.

• • •

Robin Hood och hans motståndare

Robin Hood var liberal. Staten, de rika, tog allt mer ifrån de allt fattigare människorna. Robin Hood såg till att människorna fick tillbaka det som var deras. I sagan framstår Robin Hood som en folkets hjälte. Någon som ville att människor skulle få behålla makten över sin tillvaro.

Även om det känns banalt att dra paralleller till den gamla sagan om upprorsmakaren från Sherwoodskogen, är liknelsen fortfarande relevant idag. Sverige har världens högsta skattetryck vilket skapar konsekvenser för hushållens ekonomi, företagsamheten och tillväxten. Efter att avgifter, moms, arbetsgivaravgifter, inkomstskatter med mera är betalt har staten lagt beslag på över halva inkomsten. Då talar vi om inkomster som ligger på omkring 20 000 i månaden.

När politiker höger ifrån kommer med förslag om att minska skattetrycket något, så att främst de med små inkomster skulle kunna få behålla något mer än halva sin inkomst, får vänstern det att framstå som ett hot mot hela samhället. ”Osolidariskt”, ”välfärden rämnar samman”. Aggressionen mot att vanligt folk skulle få behålla lite mer än halva sin inkomst får vänstern att se rött, i dubbel bemärkelse. Att lätta på skattetrycket framstår som ”hjärtlöst och kallt”.

Det här är den krassa realiteten i den svenska politiska debatten. En i mångt och mycket smått absurd inställning till hur man ser på människors rätt att styra över sina egna ekonomiska medel.  Där utgångspunkten allt mer tycks vara att pengarna i första hand är statens.

Det borde inte ens ur en fördelningsivrig vänsterpolitikers ögon finnas ett egenvärde i att begränsa så mycket av hårt arbetande människors makt över sin egen vardag. Det höga skattetrycket som kväver den enskildes makt över den egna tillvaron har även blivit ett hot mot själva syftet till varför det har uppkommit, att skapa en skattefinansierad välfärd. När höga skatter hämmar lönsamheten att utbilda sig, att arbeta hårt och att starta och driva företag är det välfärden som tar styrk. De vänsterpolitiker som värnar arbete och välfärd borde ansluta sig till att möjligheten att låta hårt arbetande låginkomsttagare få behålla lite mer än hälften av sin inkomst. Det är dags att svensk vänster blir lite mer Robin Hood och lite mindre prins John.

• • •

Moderaterna och berättelsen om Sverige

Alliansen förlorade valet 2014. Efter 8 år av frihetliga reformer är det återigen socialism som pumpas ut från Rosenbad. Vi förmådde inte att fortsätta på vår berättelse om varthän vi ville med Sverige. Vi gick tillbaka till de tidigare misstagen om att enbart varna människor för sossarnas politik och berättade att vår styrka låg i att vi inte var socialdemokrater.

Tiden i opposition är en tid för självrannsakan och politisk utveckling. Det är tydligt att så är fallet inom Moderaterna i rådande stund. Oroväckande nog har ännu ingen tydlig vision eller berättelse aviserats från Nya Moderaterna sedan valet. Ett intensivt utvecklingsarbete har dragits igång och flera nya politiska förslag har presenterats. I regel många bra reformer och förslag, med vissa undantag.

Problemet har dock varit att se den röda tråden i förslagen. Det är svårt att se på politiken som en helhet och ett tydligt alternativ till vänsterns manér. Det har varit mycket snack om NATO, ett ytterligare jobbskatteavdrag, nej till regeringens skattehöjningar och bättre SFI. Gott så. Men vad kommer mer? Varthän vill vi ta Sverige? Var är berättelsen om framtiden? Förslagen spretar åt alla möjliga håll och det är svårt att förstå vad Moderaterna egentligen vill. Fler jobb och tillväxt. Absolut, rätt fokus. Men det är en välbekant paroll som ligger på varenda politikers läpp. Det krävs mer än så.

Berättelsen om det nya utanförskapet är bra. Det är en god början. Men det krävs mer. Det nya utanförskapet är ett samhällsproblem som vi vill bekämpa, men det omfattar fortfarande enbart en viss del av befolkningen och är inte en fullskalig berättelse om hur landet i sin helhet ska växa och bli bättre.

Politik handlar i grunden om att presentera konkreta förslag som löser centrala samhällsproblem. Förslagen måste dock alltid sättas in i en större kontext, i en berättelse som får hela Sverige att förstå vikten av förändringen och varthän förslagen ska leda oss. En vision om vilket Sverige vi vill se.

För många borgerliga politiker är det svårt att vara visionär och staka ut en resa om varthän man vill ta samhället av den enkla anledningen att det går delvis emot vår ideologi. Politiker ska inte berätta hur samhället ska utvecklas och hur människor ska forma sina liv, det ska människor göra själva. Politiken finns till för att stötta människor, skapa bra förutsättningar och riva hinder. Vad som gör oss till dåliga berättare ligger i vår ideologiska själ. Men nog måste vi försöka bortse från det för att göra oss begripliga, tydliga och lättillgängliga för människor. Återigen måste vi lära av de framgångar som socialdemokraterna har i sitt bagage. Oavsett vad vi idag har för associationer till ”folkhemmet” och ”det starka samhället” är det framgångsrika, tydliga politiska berättelser som folk känt igen sig i och velat ansluta sig till. Just för att det var berättelser med framtidsanda som inkluderade hela befolkningens framtid.

Det är dags att Moderaterna steppar upp i utvecklingsarbetet. Med tydligare och skarpare förslag för fler jobb, mer tillväxt och en bättre välfärd. För sammanhållning och trygghet. Om ett Sverige med framtidstro, där alla ska kunna förverkliga sina drömmar. Det är dags att Nya Moderaterna påbörjar berättelsen om framtidens Sverige.

• • •

Fenomenet jantelagen

Jag minns hur det var. Jag fick inte säga det högt i skolan. ”Det gick superbra!” Jag hade sagt det ändå. Blickarna var dömande och lätt irriterade. ”Så säger man inte”.

Jantelagen. Om detta fenomen må vi berätta. Låt mig vara tydlig. Det var inte alltför synd om mig. Det finns andra tyngande moment i ens uppväxt än just jantelagen. Men den påverkade mig. Mycket. Bröt ner självförtroende och fungerade som en bromskloss för min drivkraft i många lägen. Men det tyngsta var kanske att dessa signaler inte enbart kom från klasskamrater, utan även från lärare och vuxna. Jantelagen. Sveriges tunga, mörka ok.

Berättelsen om folkhemmet saknade förståelsen för mänsklighetens mångfald och pluralism. En avsaknad av förståelse för att människor är olika och har egna drömmar och vägar att gå. Att förvägra människor ett större utrymme för att formera det egna livet än det samhälle där staten tar knappt halva din inkomst – även om du lever med små marginaler. Sveriges progressiva beskattningssystem är en spegelbild av hur vi även i skolan håller tillbaka de som anstränger sig extra och har ambitioner.

Vänstersidan har under en alltför lång tid betonat orättvisan med att vi väljer alltför olika val i livet och att det är detta som skapar klyftor. Jag brukar poängtera att de tydligaste klyftorna i samhället är de mellan svenskarna och acceptansen för andras framgång. Vänstern har lärt oss att det är viktigare att hålla tillbaka de med ambitioner än att lägga fokus på att lyfta de som har det svårast i skolan. Åtminstone är det alltför ofta utfallet i praktiken.

Jag har flertalet vänstervänner som menar på att det är fel för elever att hoppa upp en klass eller byta skola på grund av ambition, för att ”det är bättre om duktiga elever är kvar i klassen och hjälper de som har det svårare i skolan”. I ett samhälle där ambition kvävs med den här typen av argument, är friheten mycket begränsad och svårigheten att göra en klassresa blir märkbart större. Naturligtvis finns det en styrka i att elever i en klass med blandade kunskaper hjälps åt och stärker varandra, men att argumentera för att en duktig elev får ge upp högre ambitioner för att tvingas vara hjälplärare, är en ohållbar och orättvis inställning.

Folkhemstankens ideal bottnar i socialismen och har grundat idén om att kollektivets styrka ligger i likriktning och enfald. System upprättas för att stöpa människor i samma form. Den svenska skolan är inte ett undantag. Det svenska utbildningsväsendet saknar det mesta av individperspektiv och är makalöst dåligt på att belöna ambition och flit. Mycket av den svenska skolans problem bottnar i just detta. I grunden finns det ingen motsättning mellan att tillåta ambition och att stötta de med svårigheter.

En klok man sade en gång: ”Det fanns en tid då jag var övertygad om att vänstern hade som primärt fokus att bekämpa fattigdom. Nu framstår det enbart som att de prioriterar att bekämpa rikedom och ambitioner.”

För att fler ska kunna göra en klassresa och kunna följa sina ambitioner och drömmar kräver det att vi gör upp med vänstermentaliteten och jantelagen för gott. För att fler ska kunna se sina lärare, vänner och föräldrar i ögonen och säga ”det gick superbra!”.

• • •