Politiken och missnöjet

Socialistiska politiska krafter har under decennier haft som politiskt mål att flytta makt från människor, till stat och politiker. Det är själva idén med socialismen. En liten grupp av människor ska kunna styra med pekpinnar och ekonomiska resurser över framtiden för resten av befolkningen. Folk ska få fler och mer omfattande regler att leva efter och tvingas ge upp en större del plånboken för att en politiker vet bättre vad pengarna ska gå till än människor själva.

För socialisterna är den växande politiska makten viktig. Så länge makten är deras.
När någon annan än en socialist får makten, beskrivs det från vänsterhåll som “en statskupp”. Att hela samhället “raseras”. För att makten kopplat till de befogenheter som följer med den, är deras. Att någon försöker minska politikens makt beskrivs som ett “väpnat rån mot svenska folket”.
Politiker kan ha mindre makt. Politiker bör ha mindre makt. Det är vänsteridén om att politikers makt ska vara stor som gör att Donald Trump på riktigt blir farlig.
Framtiden för så många avgörs idag av en eller ett fåtal personer. Missnöjet växer när makten över den egna vardagen minskar. Det är det grundläggande problemet. Om detta måste den fortsatta politiska debatten handla mer om. I Sverige, så väl som i resten av världen.
• • •

Den infekterade debatten

Vänstern slår hårdare på den retoriska trumman än på länge när de anklagar Moderaterna att stå för “trumpifieringen av svensk politik”.

Retoriken från socialdemokratiska toppministrar har däremot under de senaste åren präglats av adekvata påståenden som “Alliansen har begått väpnat rån mot svenska samhället”, “Sverige håller på att gå sönder med Alliansen”, och “det sticker i ögonen när moderatledaren besöker Husby”.

De som först slängde sig med begreppet trumpifiering var Aftonbladets ledarsida. Budskapet var att det är Moderaterna som driver den politiska retoriken i en ohederlig och osund riktning. Samtidigt levererade ledarsidan rubriker som “Hugo, 6 år, offras av Moderaterna” på temat landstingspolitik. Ingen trumpifiering givetvis, bara en anklagelse om att den politiska motståndaren dödar barn.

Något som är trumpifiering mer än något annat är bristen på självinsikt. Här slår den svenska socialdemokratin alla andra partier. Parallellt med alla anklagelser om att det politiska samtalet har blivit infekterat och aggressivt, har man i bristen på självinsikt vägrat inse att man burit den ohederliga retorikens fana högst av alla.

• • •

Äganderätten under hot

Den intellektuella härdsmältan hos regeringens utredare av skogsvårdslagen, som nyligen ifrågasatte möjligheten av privat ägande av skog, har även fått en del vänsterpolitiker att reagera och ryta ifrån.

Den miljöpartistiska riksdagsledamoten och talespersonen Stina Bergström menar dock att det var ”kul och modigt” att utredaren var så pass skeptisk till den grundlagsskyddade äganderätten, en av den liberala demokratins grundfundament. Den vänstergir som MP har gjort verkar ha övergått till en marxistisk vurpa.

Förhoppningsvis landar Sveriges befolkning i beslutet att kasta ut den här typen av maskroskommunism ur riksdagen 2018.

• • •

Om frihet och skatter

Den alltid lika geniala Lena Andersson har i två krönikor i DN under april berört temat demokrati och frihet med utgångspunkten i det svenska skattesystemet. Två utdrag från texterna tycker jag är värda att beröra:

Fram till ganska nyligen bestämde majoriteten i Sverige att homosexualitet var fel och därför förbjudet och när det avskaffades bestämde den att homosexuella inte fick ingå äktenskap. Exakt vad skulle skillnaden vara mot att en profet, en helig text eller en monark beslutar samma sak? Ingen alls. Beslutet får inte högre moralisk halt för att flertalet stödjer det. Den demokratiska frågan är var maktens gräns går, vad den får bestämma över.

 Det här är kanske ett av de viktigaste budskapen för att förstå grunden till de liberala krafternas skepticism till att majoriteten ständigt kan besluta om hur ditt liv ska formas, vad du får äga, och vad som är dina plikter gentemot andra människor.

Om och om igen får jag ta del av vänsterns argument om att skattens nivå legitimeras genom majoritetens vilja och goda syfte. Majoriteten sätter gränsen för vad som är moraliskt riktigt och rätt. De som inte instämmer får kuva sig för socialismens måttstock för det korrekta levernet.

Demokrati är synonym med folkstyre, att människor ska få bestämma själva. Liberalismen är demokratisk i sin natur eftersom den bygger på att låta människor behålla makten själva och fatta beslut över sitt eget liv i så stor utsträckning som möjligt, så länge du inte inskränker någon annans frihet. Socialismen är istället majoritetens envälde, där allt som majoriteten beslutar blir samhällets gemensamma dygd vilket leder till att den personliga friheten ständigt får offras på kollektivets altare.

Andersson berör vidare synen på skattenivån i Sverige. Som bekant är ett ifrågasättande av skatten i Sverige likvärdigt med att ifrågasätta grundläggande mänskligt värde:

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat.

 Under valrörelsen 2014 (och säkerligen i samtliga valrörelser de senaste decennierna) florerade argumenten från vänsterhåll om att det var osolidariskt och girigt att vilja sänka skatten. ”Tror du inte på medmänsklighet? Varför bryr du dig inte om andra människor?” lyder argumenten från vänsterhåll.

Om gränsen för medmänsklighet  går vid huruvida man är för ett skattetryck på 45 % eller 50 % kan vi konstatera att vi har en snäv syn på vad humanitet och ett gott samhälle egentligen omfattar. Vartenda försök till att få sjuksköterskan eller egenföretagaren att få behålla några hundralappar extra i månaden stämplas som ondska och välfärdsstatens fall. Omfördelning av resurser i ett samhälle är naturligtvis i sig inget problem. Problemet är tvångsmomentet och majoritetens makt över att ständigt kunna sätta ribban för indrivandet av dina resurser och makten att utforma regelboken för hur ditt liv ska levas. Socialdemokratin får mer än gärna förverkliga sin utopi till minsta detalj, men låt människor frivilligt vara en del av den. Så kan vi som inte stöttar förtidspensionering av 19-åringar, världens högsta skattetryck, rökförbud, flygförbud och världens högsta bidrag, få avgöra själva vad ett gott och medmänskligt samhälle omfattar.

• • •

Identitetsvänsterns fall

Någonstans är jag förhoppningsfull kring att det här är början av identitetspolitikens förfall. Den identitetspolitiska vänstern (läs F!, MP, unga vänsterpolitiker) har masat sig framåt ett bra tag och vunnit stöd för vackra slagord, storslagna visioner och en ungdomlig, modern approach. Mycket yta, mycket ilska men få konkreta politiska förslag. Där etiketter och slagord till slut har blivit viktigare än idéer och att förändra verkligheten.
 
Bluffen har nu synats. Till syvende och sist handlar politik om att presentera och genomföra trovärdiga reformer med utgångspunkt i verkligheten och riktiga samhällsproblem.När nu identitetsvänstern börjar få inflytande på riktigt så kommer verkligheten och knackar på dörren. Där står de, snopna och ertappade med enbart några slagord om att miljön ska räddas och att vi måste skapa ett mer jämställt samhälle på sin agenda.
 
Tro mig, det vill vi alla. Men medan identitetsvänstern står och skriker och idiotförklarar omvärlden, fokuserar vi andra på hur de här problemen faktiskt ska lösas. På riktigt.
• • •

Där himlen slutar och jorden tar vid

Jag har länge fascinerats av människors benägenhet att ständigt blicka mot landets politiker vid varje enskilt problem som står för dörren. Vårt land må vara politiserat och reglerat i alltför stor utsträckning, men det är långt ifrån alltid det är en ministers ansvar att lösa landets alla problem som uppstår. Dock finns det de som är övertygade om att världen kommer bestå av guld och gröna skogar om vi bara förbjuder allt som kan anses som problematiskt, kränkande eller oroväckande.

Nyvänsterns största anhängare är ytterst angelägna om att vartenda problematiskt beteende eller fenomen kan och ska förbjudas. Porrförbud, konsumtionsförbud, reklamförbud, köttförbud, betygsförbud, flygförbud och män med osunda värderingar ska skickas på omskolningsprogram. Listan kan göras än längre. Med sitt mål om att alla ska dansa efter deras pipa är de inte nöjda förrän alla lever efter förbuden och föreskrifterna enligt vänsterdoktrinens moralbibel. Extra intressant är det när nyvänstern, med en exceptionell förmåga att problematisera vart enda minsta mänskliga beteende, vill att politiken ska in i människors vardagsliv för att med moralkompassen och pekpinnar befria människor från osunda värderingar och förlegat leverne. Tillåt mig att vara skeptisk.

Du kan inte lagstifta om medmänsklighet. Du kan inte förbjuda förlegade normer och värderingar. Verkligheten är mer komplex än så. Medmänsklighet handlar om hur mycket vi bryr oss om andra. Om våra handlingar gentemot våra medmänniskor. Arbetet för ett mer jämställt samhälle börjar hos dig och mig. Hur vi beter oss mot varandra i vår vardag.

Även i den värld lagstiftningens makt var så stor att vi kunde tvinga fram godhet och önskvärda beteenden hos alla människor, är det problematiskt ur en annan synvinkel. Säger inte det här en del om vår tilltro till det civila samhället, människor i vår omgivning och oss själva? Förmår inte vi själva påverka samhället själva i en bättre riktning? Är det enbart politiker som kan åstadkomma förändring och framsteg?

Våga ifrågasätt politiken och statens allsmäktiga kraft. Våga tro på att människor kan göra gott om vi samarbetar, utan en politikers direktiv, en förordning eller en lag. Det må vara en uttjatad paroll men nog så viktig att understryka – var den förändring du vill se. Samhället är större än staten. Och du kan göra så mycket mer än du tror.

 

LucKram

• • •

I studentvänsterns Sverige växer pengar på träd

Skriver i senaste numret av Uppsalas studenttidning Ergo om kårvänsterns verklighetsfrånvända förslag om att införa studielön. Kan inte låta bli att någonstans fascineras av vänsterpartiernas idérikedom när det gäller att hitta på nya sorters bidrag. I vänsterns värld verkar det finnas ett pengaträd att skörda för att finansiera alla fantasifulla bidrag och subventioner som de hittar på.

Problemet inom högre utbildning handlar inte om att bidragen är för låga eller att vi inte har studielön. Problemen inom högre utbildning bottnar i att många inte får ett yrke inom sitt examensområde efter avslutade studier och att kvalitén på utbildningen i många fall är undermålig. Här står Uppsalas studentvänster handfallna utan svar på utmaningarna eftersom deras primära fokus alltid kretsar kring enorma bidragshöjningar. Studenter efterfrågar inte radikala bidragshöjningar utan ett jobb efter avslutade studier. Förhoppningsvis infinner sig den insikten hos Uppsalas samlade studentvänster förr eller senare.

Här kan du läsa artikeln.

 

• • •

När blir Löfven statsminister?

“Being powerful is like being a lady, if you have to tell people you are, you aren’t”. Margaret Thatchers välkända citat har kommit att bli en grundregel inom ledarskapsteori. En grundregel som är viktig att påminna sig om, speciellt i rollen som partiledare. Eller statsminister.

I Agendas senaste partiledardebatt var Stefan Löfven som så många gånger förut snabb med att påpeka att ”det är jag som är statsminister”. Ett statement som borde te sig överflödigt om en ledare kan påvisa handlingskraft och ledarskap i praktiken. Likaså är Löfven väldigt pigg på att berätta att han leder en feministisk regering. Politiken visar dock ingen tydlig indikation på ett större jämställdhetsfokus än hos någon tidigare regering. Det här är ett genomgående tema för Stefan Löfven i hans politiska roll. Han måste ständigt i utspel och debatter påpeka hur van han är vid förhandlingar, hur väl han känner till hur näringslivet fungerar och att det är han som är regeringschef.

I senaste Sifon landar Socialdemokraterna på 24,6 %. En siffra som senast det begav sig tvingade partiledaren till det verkställande utskottets giljotin. Nog finns det skillnader mellan rådande situation inom Socialdemokraterna och Juholts korta tid vid rodret, men problemen ter sig snart vara av samma dignitet. Regeringens handlingskraft är under all kritik och det borgar för att allt fler inom arbetarrörelsen kommer att fråga sig hur stor del av problemen som bottnar i Löfvens ledarskap. Frågan ligger i luften: när blir han statsminister på riktigt?

Det nya politiska landskapet i Sverige ställer allt hårdare krav på ett tydligt ledarskap, en möjligen uttjatad paroll men nog så sann och viktig. Med flyktingkatastrof och budgetkalabalik i riksdagen befinner sig svensk politik i det mest kaosartade läget på över 20 år.  Alliansen understryker ständigt att det nu krävs tydligt politiskt ledarskap. Stefan Löfven försöker leva upp till kraven genom att berätta att han är ledare och att han är tydlig.

Det verkar inte bättre än att Stefan Löfven kommer få fortsätta påpeka för svenska folket att det är just han som ska och kan ro skutan Sverige. För svenska folket är uppenbarligen inte övertygade om att så är fallet.

• • •

Bevare oss från konsekvensetiker

Få saker är så beklämmande som vänstertyckares smala synfält när de argumenterar för diverse politiska reformer. Att ständigt utgå från sig själv och den skara som håller med är ett ständigt felsteg många i min närhet som lutar åt vänster oftast gör. ”Jag vet många som gillar public service, det är klart vi ska tvinga folk att betala tv-licens, folk måste fatta att det är bra”. I vänsterns värld är det objektivt ”bra” med public service för det finns en stor skara som uppskattar det. Samma sak med att tvinga människor att betala för offentliga kultursatsningar. Samma sak med världens högsta marginalskatter. Det är objektivt ”bra” eftersom en viss majoritet gillar det. Då får minoriteten leva med konsekvensen. Därför är det enligt vänstern rimligt att genom politiskt tvång genomdriva dessa reformer.

Den personliga friheten får alltid offras på kollektivets altare när den konsekvensetiska vänstern är i farten. Positiva och negativa rättigheter, vad spelar det för roll att hålla isär dem? I Sverige är vänstern sällsynt duktiga i debatten att upphöja varenda liten förmån eller offentlig satsning till en mänsklig rättighet. Listan kan göras lång.

Det finns rättigheter, punkt. Men vänstern har en tendens att ständigt urvattna begreppet och tänja sönder konceptets innebörd.

”Men vadå, en liberal majoritet skulle ju tvinga igenom skattesänkningar mot en minoritets vilja”, kanske någon invänder. Men nu är ju alltså inte att låta folk behålla sina pengar ett tvång. Fördelen med ett mer liberalt system är att dessa möjligheter kvarstår men med mer frivillighet som grund. Du kan då inte tvinga och begränsa en minoritets frihet och vilja, men du kan ändå upprätta ett system eller en finansiering för ett projekt. Poängen är att tvånget begränsas, att den personliga friheten och individens fria val och rättigheter respekteras.

Naturligtvis är politiken i verkligheten inte så svart och vit. Men när den konsekvensetiska vänstern härjar lös och går för långt måste vi vara många fler som säger stopp och står upp för individens fria val och rättigheter. Oavsett hur mycket vi diggar SVT.

• • •