Fenomenet jantelagen

Jag minns hur det var. Jag fick inte säga det högt i skolan. ”Det gick superbra!” Jag hade sagt det ändå. Blickarna var dömande och lätt irriterade. ”Så säger man inte”.

Jantelagen. Om detta fenomen må vi berätta. Låt mig vara tydlig. Det var inte alltför synd om mig. Det finns andra tyngande moment i ens uppväxt än just jantelagen. Men den påverkade mig. Mycket. Bröt ner självförtroende och fungerade som en bromskloss för min drivkraft i många lägen. Men det tyngsta var kanske att dessa signaler inte enbart kom från klasskamrater, utan även från lärare och vuxna. Jantelagen. Sveriges tunga, mörka ok.

Berättelsen om folkhemmet saknade förståelsen för mänsklighetens mångfald och pluralism. En avsaknad av förståelse för att människor är olika och har egna drömmar och vägar att gå. Att förvägra människor ett större utrymme för att formera det egna livet än det samhälle där staten tar knappt halva din inkomst – även om du lever med små marginaler. Sveriges progressiva beskattningssystem är en spegelbild av hur vi även i skolan håller tillbaka de som anstränger sig extra och har ambitioner.

Vänstersidan har under en alltför lång tid betonat orättvisan med att vi väljer alltför olika val i livet och att det är detta som skapar klyftor. Jag brukar poängtera att de tydligaste klyftorna i samhället är de mellan svenskarna och acceptansen för andras framgång. Vänstern har lärt oss att det är viktigare att hålla tillbaka de med ambitioner än att lägga fokus på att lyfta de som har det svårast i skolan. Åtminstone är det alltför ofta utfallet i praktiken.

Jag har flertalet vänstervänner som menar på att det är fel för elever att hoppa upp en klass eller byta skola på grund av ambition, för att ”det är bättre om duktiga elever är kvar i klassen och hjälper de som har det svårare i skolan”. I ett samhälle där ambition kvävs med den här typen av argument, är friheten mycket begränsad och svårigheten att göra en klassresa blir märkbart större. Naturligtvis finns det en styrka i att elever i en klass med blandade kunskaper hjälps åt och stärker varandra, men att argumentera för att en duktig elev får ge upp högre ambitioner för att tvingas vara hjälplärare, är en ohållbar och orättvis inställning.

Folkhemstankens ideal bottnar i socialismen och har grundat idén om att kollektivets styrka ligger i likriktning och enfald. System upprättas för att stöpa människor i samma form. Den svenska skolan är inte ett undantag. Det svenska utbildningsväsendet saknar det mesta av individperspektiv och är makalöst dåligt på att belöna ambition och flit. Mycket av den svenska skolans problem bottnar i just detta. I grunden finns det ingen motsättning mellan att tillåta ambition och att stötta de med svårigheter.

En klok man sade en gång: ”Det fanns en tid då jag var övertygad om att vänstern hade som primärt fokus att bekämpa fattigdom. Nu framstår det enbart som att de prioriterar att bekämpa rikedom och ambitioner.”

För att fler ska kunna göra en klassresa och kunna följa sina ambitioner och drömmar kräver det att vi gör upp med vänstermentaliteten och jantelagen för gott. För att fler ska kunna se sina lärare, vänner och föräldrar i ögonen och säga ”det gick superbra!”.

• • •