Om frihet och skatter

Den alltid lika geniala Lena Andersson har i två krönikor i DN under april berört temat demokrati och frihet med utgångspunkten i det svenska skattesystemet. Två utdrag från texterna tycker jag är värda att beröra:

Fram till ganska nyligen bestämde majoriteten i Sverige att homosexualitet var fel och därför förbjudet och när det avskaffades bestämde den att homosexuella inte fick ingå äktenskap. Exakt vad skulle skillnaden vara mot att en profet, en helig text eller en monark beslutar samma sak? Ingen alls. Beslutet får inte högre moralisk halt för att flertalet stödjer det. Den demokratiska frågan är var maktens gräns går, vad den får bestämma över.

 Det här är kanske ett av de viktigaste budskapen för att förstå grunden till de liberala krafternas skepticism till att majoriteten ständigt kan besluta om hur ditt liv ska formas, vad du får äga, och vad som är dina plikter gentemot andra människor.

Om och om igen får jag ta del av vänsterns argument om att skattens nivå legitimeras genom majoritetens vilja och goda syfte. Majoriteten sätter gränsen för vad som är moraliskt riktigt och rätt. De som inte instämmer får kuva sig för socialismens måttstock för det korrekta levernet.

Demokrati är synonym med folkstyre, att människor ska få bestämma själva. Liberalismen är demokratisk i sin natur eftersom den bygger på att låta människor behålla makten själva och fatta beslut över sitt eget liv i så stor utsträckning som möjligt, så länge du inte inskränker någon annans frihet. Socialismen är istället majoritetens envälde, där allt som majoriteten beslutar blir samhällets gemensamma dygd vilket leder till att den personliga friheten ständigt får offras på kollektivets altare.

Andersson berör vidare synen på skattenivån i Sverige. Som bekant är ett ifrågasättande av skatten i Sverige likvärdigt med att ifrågasätta grundläggande mänskligt värde:

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat.

 Under valrörelsen 2014 (och säkerligen i samtliga valrörelser de senaste decennierna) florerade argumenten från vänsterhåll om att det var osolidariskt och girigt att vilja sänka skatten. ”Tror du inte på medmänsklighet? Varför bryr du dig inte om andra människor?” lyder argumenten från vänsterhåll.

Om gränsen för medmänsklighet  går vid huruvida man är för ett skattetryck på 45 % eller 50 % kan vi konstatera att vi har en snäv syn på vad humanitet och ett gott samhälle egentligen omfattar. Vartenda försök till att få sjuksköterskan eller egenföretagaren att få behålla några hundralappar extra i månaden stämplas som ondska och välfärdsstatens fall. Omfördelning av resurser i ett samhälle är naturligtvis i sig inget problem. Problemet är tvångsmomentet och majoritetens makt över att ständigt kunna sätta ribban för indrivandet av dina resurser och makten att utforma regelboken för hur ditt liv ska levas. Socialdemokratin får mer än gärna förverkliga sin utopi till minsta detalj, men låt människor frivilligt vara en del av den. Så kan vi som inte stöttar förtidspensionering av 19-åringar, världens högsta skattetryck, rökförbud, flygförbud och världens högsta bidrag, få avgöra själva vad ett gott och medmänskligt samhälle omfattar.

• • •

Bevare oss från konsekvensetiker

Få saker är så beklämmande som vänstertyckares smala synfält när de argumenterar för diverse politiska reformer. Att ständigt utgå från sig själv och den skara som håller med är ett ständigt felsteg många i min närhet som lutar åt vänster oftast gör. ”Jag vet många som gillar public service, det är klart vi ska tvinga folk att betala tv-licens, folk måste fatta att det är bra”. I vänsterns värld är det objektivt ”bra” med public service för det finns en stor skara som uppskattar det. Samma sak med att tvinga människor att betala för offentliga kultursatsningar. Samma sak med världens högsta marginalskatter. Det är objektivt ”bra” eftersom en viss majoritet gillar det. Då får minoriteten leva med konsekvensen. Därför är det enligt vänstern rimligt att genom politiskt tvång genomdriva dessa reformer.

Den personliga friheten får alltid offras på kollektivets altare när den konsekvensetiska vänstern är i farten. Positiva och negativa rättigheter, vad spelar det för roll att hålla isär dem? I Sverige är vänstern sällsynt duktiga i debatten att upphöja varenda liten förmån eller offentlig satsning till en mänsklig rättighet. Listan kan göras lång.

Det finns rättigheter, punkt. Men vänstern har en tendens att ständigt urvattna begreppet och tänja sönder konceptets innebörd.

”Men vadå, en liberal majoritet skulle ju tvinga igenom skattesänkningar mot en minoritets vilja”, kanske någon invänder. Men nu är ju alltså inte att låta folk behålla sina pengar ett tvång. Fördelen med ett mer liberalt system är att dessa möjligheter kvarstår men med mer frivillighet som grund. Du kan då inte tvinga och begränsa en minoritets frihet och vilja, men du kan ändå upprätta ett system eller en finansiering för ett projekt. Poängen är att tvånget begränsas, att den personliga friheten och individens fria val och rättigheter respekteras.

Naturligtvis är politiken i verkligheten inte så svart och vit. Men när den konsekvensetiska vänstern härjar lös och går för långt måste vi vara många fler som säger stopp och står upp för individens fria val och rättigheter. Oavsett hur mycket vi diggar SVT.

• • •

Robin Hood och hans motståndare

Robin Hood var liberal. Staten, de rika, tog allt mer ifrån de allt fattigare människorna. Robin Hood såg till att människorna fick tillbaka det som var deras. I sagan framstår Robin Hood som en folkets hjälte. Någon som ville att människor skulle få behålla makten över sin tillvaro.

Även om det känns banalt att dra paralleller till den gamla sagan om upprorsmakaren från Sherwoodskogen, är liknelsen fortfarande relevant idag. Sverige har världens högsta skattetryck vilket skapar konsekvenser för hushållens ekonomi, företagsamheten och tillväxten. Efter att avgifter, moms, arbetsgivaravgifter, inkomstskatter med mera är betalt har staten lagt beslag på över halva inkomsten. Då talar vi om inkomster som ligger på omkring 20 000 i månaden.

När politiker höger ifrån kommer med förslag om att minska skattetrycket något, så att främst de med små inkomster skulle kunna få behålla något mer än halva sin inkomst, får vänstern det att framstå som ett hot mot hela samhället. ”Osolidariskt”, ”välfärden rämnar samman”. Aggressionen mot att vanligt folk skulle få behålla lite mer än halva sin inkomst får vänstern att se rött, i dubbel bemärkelse. Att lätta på skattetrycket framstår som ”hjärtlöst och kallt”.

Det här är den krassa realiteten i den svenska politiska debatten. En i mångt och mycket smått absurd inställning till hur man ser på människors rätt att styra över sina egna ekonomiska medel.  Där utgångspunkten allt mer tycks vara att pengarna i första hand är statens.

Det borde inte ens ur en fördelningsivrig vänsterpolitikers ögon finnas ett egenvärde i att begränsa så mycket av hårt arbetande människors makt över sin egen vardag. Det höga skattetrycket som kväver den enskildes makt över den egna tillvaron har även blivit ett hot mot själva syftet till varför det har uppkommit, att skapa en skattefinansierad välfärd. När höga skatter hämmar lönsamheten att utbilda sig, att arbeta hårt och att starta och driva företag är det välfärden som tar styrk. De vänsterpolitiker som värnar arbete och välfärd borde ansluta sig till att möjligheten att låta hårt arbetande låginkomsttagare få behålla lite mer än hälften av sin inkomst. Det är dags att svensk vänster blir lite mer Robin Hood och lite mindre prins John.

• • •