Den infekterade debatten

Vänstern slår hårdare på den retoriska trumman än på länge när de anklagar Moderaterna att stå för “trumpifieringen av svensk politik”.

Retoriken från socialdemokratiska toppministrar har däremot under de senaste åren präglats av adekvata påståenden som “Alliansen har begått väpnat rån mot svenska samhället”, “Sverige håller på att gå sönder med Alliansen”, och “det sticker i ögonen när moderatledaren besöker Husby”.

De som först slängde sig med begreppet trumpifiering var Aftonbladets ledarsida. Budskapet var att det är Moderaterna som driver den politiska retoriken i en ohederlig och osund riktning. Samtidigt levererade ledarsidan rubriker som “Hugo, 6 år, offras av Moderaterna” på temat landstingspolitik. Ingen trumpifiering givetvis, bara en anklagelse om att den politiska motståndaren dödar barn.

Något som är trumpifiering mer än något annat är bristen på självinsikt. Här slår den svenska socialdemokratin alla andra partier. Parallellt med alla anklagelser om att det politiska samtalet har blivit infekterat och aggressivt, har man i bristen på självinsikt vägrat inse att man burit den ohederliga retorikens fana högst av alla.

• • •

Äganderätten under hot

Den intellektuella härdsmältan hos regeringens utredare av skogsvårdslagen, som nyligen ifrågasatte möjligheten av privat ägande av skog, har även fått en del vänsterpolitiker att reagera och ryta ifrån.

Den miljöpartistiska riksdagsledamoten och talespersonen Stina Bergström menar dock att det var ”kul och modigt” att utredaren var så pass skeptisk till den grundlagsskyddade äganderätten, en av den liberala demokratins grundfundament. Den vänstergir som MP har gjort verkar ha övergått till en marxistisk vurpa.

Förhoppningsvis landar Sveriges befolkning i beslutet att kasta ut den här typen av maskroskommunism ur riksdagen 2018.

• • •

Identitetsvänsterns fall

Någonstans är jag förhoppningsfull kring att det här är början av identitetspolitikens förfall. Den identitetspolitiska vänstern (läs F!, MP, unga vänsterpolitiker) har masat sig framåt ett bra tag och vunnit stöd för vackra slagord, storslagna visioner och en ungdomlig, modern approach. Mycket yta, mycket ilska men få konkreta politiska förslag. Där etiketter och slagord till slut har blivit viktigare än idéer och att förändra verkligheten.
 
Bluffen har nu synats. Till syvende och sist handlar politik om att presentera och genomföra trovärdiga reformer med utgångspunkt i verkligheten och riktiga samhällsproblem.När nu identitetsvänstern börjar få inflytande på riktigt så kommer verkligheten och knackar på dörren. Där står de, snopna och ertappade med enbart några slagord om att miljön ska räddas och att vi måste skapa ett mer jämställt samhälle på sin agenda.
 
Tro mig, det vill vi alla. Men medan identitetsvänstern står och skriker och idiotförklarar omvärlden, fokuserar vi andra på hur de här problemen faktiskt ska lösas. På riktigt.
• • •

Löfvens försvarsröra

Skriver huvudledare i Jönköpings-Posten om regeringens vilsna utrikes- och försvarspolitik. Med spontana, oklara ministerutspel om att återinföra värnplikten och luddiga resonemang om alliansfrihet för att stå utanför Nato uppkommer många frågetecken kring hur Sverige ska kunna tryggas i ett osäkert globalt läge.

Idén om en medborgerlig samhällstjänst där människor kan mötas över klassgränser och uträtta lite olika samhällsinsatser verkar vara viktigare för utrikesministern än vad som är bäst för det svenska försvaret.

 

Läs ledaren här.

• • •

När blir Löfven statsminister?

“Being powerful is like being a lady, if you have to tell people you are, you aren’t”. Margaret Thatchers välkända citat har kommit att bli en grundregel inom ledarskapsteori. En grundregel som är viktig att påminna sig om, speciellt i rollen som partiledare. Eller statsminister.

I Agendas senaste partiledardebatt var Stefan Löfven som så många gånger förut snabb med att påpeka att ”det är jag som är statsminister”. Ett statement som borde te sig överflödigt om en ledare kan påvisa handlingskraft och ledarskap i praktiken. Likaså är Löfven väldigt pigg på att berätta att han leder en feministisk regering. Politiken visar dock ingen tydlig indikation på ett större jämställdhetsfokus än hos någon tidigare regering. Det här är ett genomgående tema för Stefan Löfven i hans politiska roll. Han måste ständigt i utspel och debatter påpeka hur van han är vid förhandlingar, hur väl han känner till hur näringslivet fungerar och att det är han som är regeringschef.

I senaste Sifon landar Socialdemokraterna på 24,6 %. En siffra som senast det begav sig tvingade partiledaren till det verkställande utskottets giljotin. Nog finns det skillnader mellan rådande situation inom Socialdemokraterna och Juholts korta tid vid rodret, men problemen ter sig snart vara av samma dignitet. Regeringens handlingskraft är under all kritik och det borgar för att allt fler inom arbetarrörelsen kommer att fråga sig hur stor del av problemen som bottnar i Löfvens ledarskap. Frågan ligger i luften: när blir han statsminister på riktigt?

Det nya politiska landskapet i Sverige ställer allt hårdare krav på ett tydligt ledarskap, en möjligen uttjatad paroll men nog så sann och viktig. Med flyktingkatastrof och budgetkalabalik i riksdagen befinner sig svensk politik i det mest kaosartade läget på över 20 år.  Alliansen understryker ständigt att det nu krävs tydligt politiskt ledarskap. Stefan Löfven försöker leva upp till kraven genom att berätta att han är ledare och att han är tydlig.

Det verkar inte bättre än att Stefan Löfven kommer få fortsätta påpeka för svenska folket att det är just han som ska och kan ro skutan Sverige. För svenska folket är uppenbarligen inte övertygade om att så är fallet.

• • •