Vissa värderingar är självfallet bättre än andra

I kölvattnet av diskussionen om svenska värderingar, som varit de senaste veckornas hetaste tema, har vänsterns kulturrelativister återigen vaknat till liv. Den postmoderna vänstern börjar plötsligt gorma om att partier som börjar prata om svenska värderingar försöker peka på att Sverige och svenskarna är överlägsna andra folk och nationer. Om att det luktar brunt så fort man tar orden ”svensk värdering” i sin mun. Enligt nyvänstern är allt relativt och det finns minsann ingen kultur eller värdering som är bättre än någon annan. Allt handlar för dem om perspektiv, tolkningsföreträde kombinerat med något argument om att vi har religionsfrihet (hur nu tusan de bakar in det i den här debatten).

Snälla. Det finns givetvis både vissa idéer och värderingar som är bättre än andra. Självfallet är det så. Att det är kontroversiellt att konstatera något sådant idag, visar ändå att de postmoderna tendenserna genomsyrar den politiska debatten allt mer.

Huruvida det är gynnsamt att alla partier betecknar de värderingarna de anser vara de viktigaste som svenska, får historien utvisa. Kanske är det den som på bäst sätt fyller begreppet ”svenska värderingar” som står som vinnare till slut. För förutom kulturrelativisterna längst ut på vänsterkanten tycks väldigt många finna värderingsdebatten viktig och efterlängtad.

Stefan Löfvens ”svenska värderingar” omfattar att älska den svenska modellen, vilket nu för tiden kan innebära alltifrån att facket och arbetsmarknadens parter sätter lönerna, till att omfamna världens högsta marginalskatt. För Anna Kinberg Batra omfattar ”svenska värderingar” att vi värnar jämställdhet i stor utsträckning och idén om att göra rätt för sig.

Att man pratar om just ”svenska” värderingar är självfallet dels på grund av att det är något som kan identifieras som svenskt, men kanske mest av allt på grund av att det är ett effektivt sätt att kommunicera ut begreppet. Det intressanta är egentligen själva samtalet om vilka värderingar som bör genomsyra samhället. Det har de flesta fattat förutom de postmodernistiska apostlarna på vänsterkanten.

Så låt oss alla bara strunta i ytterkantsvänsterns ilska över att någon tar begreppet ”svensk värdering” i sin mun och låt oss fortsätta debatten om värderingar och normer. Diskussionen om hur vi ska bete oss mot varandra i samhället. För till syvende och sist är den diskussionen en av de viktigaste delarna i ett demokratiskt samhälle. Och väldigt svenskt.

• • •

Den politiska polisen

Verkar som ledarskribent på Jönköpings-Posten ett tag under januari. Skriver min första ledare om den politiska polisen och att ordningsmakten inte kan anpassa sig efter partiers ställning i opinionen. Rädslan för att stryka främlingsfientliga krafter medhårs har blivit bisarr och oroväckande.

Här kan du läsa ledaren.

• • •

Där himlen slutar och jorden tar vid

Jag har länge fascinerats av människors benägenhet att ständigt blicka mot landets politiker vid varje enskilt problem som står för dörren. Vårt land må vara politiserat och reglerat i alltför stor utsträckning, men det är långt ifrån alltid det är en ministers ansvar att lösa landets alla problem som uppstår. Dock finns det de som är övertygade om att världen kommer bestå av guld och gröna skogar om vi bara förbjuder allt som kan anses som problematiskt, kränkande eller oroväckande.

Nyvänsterns största anhängare är ytterst angelägna om att vartenda problematiskt beteende eller fenomen kan och ska förbjudas. Porrförbud, konsumtionsförbud, reklamförbud, köttförbud, betygsförbud, flygförbud och män med osunda värderingar ska skickas på omskolningsprogram. Listan kan göras än längre. Med sitt mål om att alla ska dansa efter deras pipa är de inte nöjda förrän alla lever efter förbuden och föreskrifterna enligt vänsterdoktrinens moralbibel. Extra intressant är det när nyvänstern, med en exceptionell förmåga att problematisera vart enda minsta mänskliga beteende, vill att politiken ska in i människors vardagsliv för att med moralkompassen och pekpinnar befria människor från osunda värderingar och förlegat leverne. Tillåt mig att vara skeptisk.

Du kan inte lagstifta om medmänsklighet. Du kan inte förbjuda förlegade normer och värderingar. Verkligheten är mer komplex än så. Medmänsklighet handlar om hur mycket vi bryr oss om andra. Om våra handlingar gentemot våra medmänniskor. Arbetet för ett mer jämställt samhälle börjar hos dig och mig. Hur vi beter oss mot varandra i vår vardag.

Även i den värld lagstiftningens makt var så stor att vi kunde tvinga fram godhet och önskvärda beteenden hos alla människor, är det problematiskt ur en annan synvinkel. Säger inte det här en del om vår tilltro till det civila samhället, människor i vår omgivning och oss själva? Förmår inte vi själva påverka samhället själva i en bättre riktning? Är det enbart politiker som kan åstadkomma förändring och framsteg?

Våga ifrågasätt politiken och statens allsmäktiga kraft. Våga tro på att människor kan göra gott om vi samarbetar, utan en politikers direktiv, en förordning eller en lag. Det må vara en uttjatad paroll men nog så viktig att understryka – var den förändring du vill se. Samhället är större än staten. Och du kan göra så mycket mer än du tror.

 

LucKram

• • •

Fenomenet jantelagen

Jag minns hur det var. Jag fick inte säga det högt i skolan. ”Det gick superbra!” Jag hade sagt det ändå. Blickarna var dömande och lätt irriterade. ”Så säger man inte”.

Jantelagen. Om detta fenomen må vi berätta. Låt mig vara tydlig. Det var inte alltför synd om mig. Det finns andra tyngande moment i ens uppväxt än just jantelagen. Men den påverkade mig. Mycket. Bröt ner självförtroende och fungerade som en bromskloss för min drivkraft i många lägen. Men det tyngsta var kanske att dessa signaler inte enbart kom från klasskamrater, utan även från lärare och vuxna. Jantelagen. Sveriges tunga, mörka ok.

Berättelsen om folkhemmet saknade förståelsen för mänsklighetens mångfald och pluralism. En avsaknad av förståelse för att människor är olika och har egna drömmar och vägar att gå. Att förvägra människor ett större utrymme för att formera det egna livet än det samhälle där staten tar knappt halva din inkomst – även om du lever med små marginaler. Sveriges progressiva beskattningssystem är en spegelbild av hur vi även i skolan håller tillbaka de som anstränger sig extra och har ambitioner.

Vänstersidan har under en alltför lång tid betonat orättvisan med att vi väljer alltför olika val i livet och att det är detta som skapar klyftor. Jag brukar poängtera att de tydligaste klyftorna i samhället är de mellan svenskarna och acceptansen för andras framgång. Vänstern har lärt oss att det är viktigare att hålla tillbaka de med ambitioner än att lägga fokus på att lyfta de som har det svårast i skolan. Åtminstone är det alltför ofta utfallet i praktiken.

Jag har flertalet vänstervänner som menar på att det är fel för elever att hoppa upp en klass eller byta skola på grund av ambition, för att ”det är bättre om duktiga elever är kvar i klassen och hjälper de som har det svårare i skolan”. I ett samhälle där ambition kvävs med den här typen av argument, är friheten mycket begränsad och svårigheten att göra en klassresa blir märkbart större. Naturligtvis finns det en styrka i att elever i en klass med blandade kunskaper hjälps åt och stärker varandra, men att argumentera för att en duktig elev får ge upp högre ambitioner för att tvingas vara hjälplärare, är en ohållbar och orättvis inställning.

Folkhemstankens ideal bottnar i socialismen och har grundat idén om att kollektivets styrka ligger i likriktning och enfald. System upprättas för att stöpa människor i samma form. Den svenska skolan är inte ett undantag. Det svenska utbildningsväsendet saknar det mesta av individperspektiv och är makalöst dåligt på att belöna ambition och flit. Mycket av den svenska skolans problem bottnar i just detta. I grunden finns det ingen motsättning mellan att tillåta ambition och att stötta de med svårigheter.

En klok man sade en gång: ”Det fanns en tid då jag var övertygad om att vänstern hade som primärt fokus att bekämpa fattigdom. Nu framstår det enbart som att de prioriterar att bekämpa rikedom och ambitioner.”

För att fler ska kunna göra en klassresa och kunna följa sina ambitioner och drömmar kräver det att vi gör upp med vänstermentaliteten och jantelagen för gott. För att fler ska kunna se sina lärare, vänner och föräldrar i ögonen och säga ”det gick superbra!”.

• • •