Vissa värderingar är självfallet bättre än andra

I kölvattnet av diskussionen om svenska värderingar, som varit de senaste veckornas hetaste tema, har vänsterns kulturrelativister återigen vaknat till liv. Den postmoderna vänstern börjar plötsligt gorma om att partier som börjar prata om svenska värderingar försöker peka på att Sverige och svenskarna är överlägsna andra folk och nationer. Om att det luktar brunt så fort man tar orden ”svensk värdering” i sin mun. Enligt nyvänstern är allt relativt och det finns minsann ingen kultur eller värdering som är bättre än någon annan. Allt handlar för dem om perspektiv, tolkningsföreträde kombinerat med något argument om att vi har religionsfrihet (hur nu tusan de bakar in det i den här debatten).

Snälla. Det finns givetvis både vissa idéer och värderingar som är bättre än andra. Självfallet är det så. Att det är kontroversiellt att konstatera något sådant idag, visar ändå att de postmoderna tendenserna genomsyrar den politiska debatten allt mer.

Huruvida det är gynnsamt att alla partier betecknar de värderingarna de anser vara de viktigaste som svenska, får historien utvisa. Kanske är det den som på bäst sätt fyller begreppet ”svenska värderingar” som står som vinnare till slut. För förutom kulturrelativisterna längst ut på vänsterkanten tycks väldigt många finna värderingsdebatten viktig och efterlängtad.

Stefan Löfvens ”svenska värderingar” omfattar att älska den svenska modellen, vilket nu för tiden kan innebära alltifrån att facket och arbetsmarknadens parter sätter lönerna, till att omfamna världens högsta marginalskatt. För Anna Kinberg Batra omfattar ”svenska värderingar” att vi värnar jämställdhet i stor utsträckning och idén om att göra rätt för sig.

Att man pratar om just ”svenska” värderingar är självfallet dels på grund av att det är något som kan identifieras som svenskt, men kanske mest av allt på grund av att det är ett effektivt sätt att kommunicera ut begreppet. Det intressanta är egentligen själva samtalet om vilka värderingar som bör genomsyra samhället. Det har de flesta fattat förutom de postmodernistiska apostlarna på vänsterkanten.

Så låt oss alla bara strunta i ytterkantsvänsterns ilska över att någon tar begreppet ”svensk värdering” i sin mun och låt oss fortsätta debatten om värderingar och normer. Diskussionen om hur vi ska bete oss mot varandra i samhället. För till syvende och sist är den diskussionen en av de viktigaste delarna i ett demokratiskt samhälle. Och väldigt svenskt.

• • •

Löfvens försvarsröra

Skriver huvudledare i Jönköpings-Posten om regeringens vilsna utrikes- och försvarspolitik. Med spontana, oklara ministerutspel om att återinföra värnplikten och luddiga resonemang om alliansfrihet för att stå utanför Nato uppkommer många frågetecken kring hur Sverige ska kunna tryggas i ett osäkert globalt läge.

Idén om en medborgerlig samhällstjänst där människor kan mötas över klassgränser och uträtta lite olika samhällsinsatser verkar vara viktigare för utrikesministern än vad som är bäst för det svenska försvaret.

 

Läs ledaren här.

• • •

När blir Löfven statsminister?

“Being powerful is like being a lady, if you have to tell people you are, you aren’t”. Margaret Thatchers välkända citat har kommit att bli en grundregel inom ledarskapsteori. En grundregel som är viktig att påminna sig om, speciellt i rollen som partiledare. Eller statsminister.

I Agendas senaste partiledardebatt var Stefan Löfven som så många gånger förut snabb med att påpeka att ”det är jag som är statsminister”. Ett statement som borde te sig överflödigt om en ledare kan påvisa handlingskraft och ledarskap i praktiken. Likaså är Löfven väldigt pigg på att berätta att han leder en feministisk regering. Politiken visar dock ingen tydlig indikation på ett större jämställdhetsfokus än hos någon tidigare regering. Det här är ett genomgående tema för Stefan Löfven i hans politiska roll. Han måste ständigt i utspel och debatter påpeka hur van han är vid förhandlingar, hur väl han känner till hur näringslivet fungerar och att det är han som är regeringschef.

I senaste Sifon landar Socialdemokraterna på 24,6 %. En siffra som senast det begav sig tvingade partiledaren till det verkställande utskottets giljotin. Nog finns det skillnader mellan rådande situation inom Socialdemokraterna och Juholts korta tid vid rodret, men problemen ter sig snart vara av samma dignitet. Regeringens handlingskraft är under all kritik och det borgar för att allt fler inom arbetarrörelsen kommer att fråga sig hur stor del av problemen som bottnar i Löfvens ledarskap. Frågan ligger i luften: när blir han statsminister på riktigt?

Det nya politiska landskapet i Sverige ställer allt hårdare krav på ett tydligt ledarskap, en möjligen uttjatad paroll men nog så sann och viktig. Med flyktingkatastrof och budgetkalabalik i riksdagen befinner sig svensk politik i det mest kaosartade läget på över 20 år.  Alliansen understryker ständigt att det nu krävs tydligt politiskt ledarskap. Stefan Löfven försöker leva upp till kraven genom att berätta att han är ledare och att han är tydlig.

Det verkar inte bättre än att Stefan Löfven kommer få fortsätta påpeka för svenska folket att det är just han som ska och kan ro skutan Sverige. För svenska folket är uppenbarligen inte övertygade om att så är fallet.

• • •