Make frihet begripligt again

Svensk borgerlighet har alltid haft stora problem med att kommunicera ut sina idéer. Knastertorra argument, grafer och siffror har allt för sällan omsatts till begripliga budskap för gemene man. Föraktet mot vänsterns ohederliga känsloargument och utopiska berättelser har gjort oss rädda för att ompröva våra egna sätt att nå ut, i kombination med en omättlig stolthet och brist på självkritik kring vår egen förträfflighet.

Vänstern har alltid haft ett gigantiskt försprång här. Man har vågat prata på ett enkelt sätt, använt känslor och målande berättelser och visioner kring vad politiken innebär i praktiken.

Vi ska aldrig presentera utopier eller vara ohederliga i vår kommunikation, men det utesluter inte att använda känslor och berättelser som kommunikativa verktyg.

Det är oroväckande ibland hur många krafter inom borgerligheten som vill stanna vid att vara en klubb för inbördes beundran. Graferna, logiken och siffrorna ger oss ju rätt i så många avseenden. Och många nöjer sig med det. Det stannar vid ett ryggdunkande kring vår egen förträfflighet, och engagemanget för att övertyga fler får stå tillbaka.

Lafferkurvor, dynamiska effekter och osynliga handen är viktigt att tala om. Men det är sällan något som appellerar människor. Åtminstone inte i första taget.

När vi inte vågar utmana vårt dogmatiska sätt att nå ut, är det friheten som förlorar. Det borde vi tala mer om.

• • •

Politiken och missnöjet

Socialistiska politiska krafter har under decennier haft som politiskt mål att flytta makt från människor, till stat och politiker. Det är själva idén med socialismen. En liten grupp av människor ska kunna styra med pekpinnar och ekonomiska resurser över framtiden för resten av befolkningen. Folk ska få fler och mer omfattande regler att leva efter och tvingas ge upp en större del plånboken för att en politiker vet bättre vad pengarna ska gå till än människor själva.

För socialisterna är den växande politiska makten viktig. Så länge makten är deras.
När någon annan än en socialist får makten, beskrivs det från vänsterhåll som “en statskupp”. Att hela samhället “raseras”. För att makten kopplat till de befogenheter som följer med den, är deras. Att någon försöker minska politikens makt beskrivs som ett “väpnat rån mot svenska folket”.
Politiker kan ha mindre makt. Politiker bör ha mindre makt. Det är vänsteridén om att politikers makt ska vara stor som gör att Donald Trump på riktigt blir farlig.
Framtiden för så många avgörs idag av en eller ett fåtal personer. Missnöjet växer när makten över den egna vardagen minskar. Det är det grundläggande problemet. Om detta måste den fortsatta politiska debatten handla mer om. I Sverige, så väl som i resten av världen.
• • •

Om frihet och skatter

Den alltid lika geniala Lena Andersson har i två krönikor i DN under april berört temat demokrati och frihet med utgångspunkten i det svenska skattesystemet. Två utdrag från texterna tycker jag är värda att beröra:

Fram till ganska nyligen bestämde majoriteten i Sverige att homosexualitet var fel och därför förbjudet och när det avskaffades bestämde den att homosexuella inte fick ingå äktenskap. Exakt vad skulle skillnaden vara mot att en profet, en helig text eller en monark beslutar samma sak? Ingen alls. Beslutet får inte högre moralisk halt för att flertalet stödjer det. Den demokratiska frågan är var maktens gräns går, vad den får bestämma över.

 Det här är kanske ett av de viktigaste budskapen för att förstå grunden till de liberala krafternas skepticism till att majoriteten ständigt kan besluta om hur ditt liv ska formas, vad du får äga, och vad som är dina plikter gentemot andra människor.

Om och om igen får jag ta del av vänsterns argument om att skattens nivå legitimeras genom majoritetens vilja och goda syfte. Majoriteten sätter gränsen för vad som är moraliskt riktigt och rätt. De som inte instämmer får kuva sig för socialismens måttstock för det korrekta levernet.

Demokrati är synonym med folkstyre, att människor ska få bestämma själva. Liberalismen är demokratisk i sin natur eftersom den bygger på att låta människor behålla makten själva och fatta beslut över sitt eget liv i så stor utsträckning som möjligt, så länge du inte inskränker någon annans frihet. Socialismen är istället majoritetens envälde, där allt som majoriteten beslutar blir samhällets gemensamma dygd vilket leder till att den personliga friheten ständigt får offras på kollektivets altare.

Andersson berör vidare synen på skattenivån i Sverige. Som bekant är ett ifrågasättande av skatten i Sverige likvärdigt med att ifrågasätta grundläggande mänskligt värde:

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat.

 Under valrörelsen 2014 (och säkerligen i samtliga valrörelser de senaste decennierna) florerade argumenten från vänsterhåll om att det var osolidariskt och girigt att vilja sänka skatten. ”Tror du inte på medmänsklighet? Varför bryr du dig inte om andra människor?” lyder argumenten från vänsterhåll.

Om gränsen för medmänsklighet  går vid huruvida man är för ett skattetryck på 45 % eller 50 % kan vi konstatera att vi har en snäv syn på vad humanitet och ett gott samhälle egentligen omfattar. Vartenda försök till att få sjuksköterskan eller egenföretagaren att få behålla några hundralappar extra i månaden stämplas som ondska och välfärdsstatens fall. Omfördelning av resurser i ett samhälle är naturligtvis i sig inget problem. Problemet är tvångsmomentet och majoritetens makt över att ständigt kunna sätta ribban för indrivandet av dina resurser och makten att utforma regelboken för hur ditt liv ska levas. Socialdemokratin får mer än gärna förverkliga sin utopi till minsta detalj, men låt människor frivilligt vara en del av den. Så kan vi som inte stöttar förtidspensionering av 19-åringar, världens högsta skattetryck, rökförbud, flygförbud och världens högsta bidrag, få avgöra själva vad ett gott och medmänskligt samhälle omfattar.

• • •

Tycker du verkligen så här, egentligen?

Frågan dyker påtagligt ofta upp i  politiska diskussioner med meningsmotståndare.

”Givet din situation just nu i livet och din bakgrund så kan jag förstå att du kan tycka så, men om du inte hade haft det så lätt i livet?” försöker meningsmotståndaren använda som motargument efter att jag har redogjort mina ståndpunkter.

Det kan röra sig om de flesta politiska frågor – allt ifrån sjukvård, utbildning, skatter och arbetsmarknad. Samma argument från vänstertyckarna återkommer ständigt. En viss politisk åsikt hänger ihop med vilket skede i livet du är i för tillfället, din ekonomiska ställning och bakgrund. Speciellt om du är höger.

Det första som förvånar mig är vänsteranhängarnas gedigna kunskap om just min ”bakgrund och ställning i livet”. I ärlighetens namn, de grundlösa antagandena om att alla högerpolitiker verkar leva och alltid har levt livet med silversked i munnen och alltid har haft framgång serverat på ett fat, är pinsamt verklighetsfrånvänt. Vänstern har under en så pass lång tid målat upp bilden av den onda, rika kapitalisten som den genomsnittlige borgerlige väljaren att de till slut börjat tro på sina egna retoriska lögner.

Snälla – ni vet inget om mig, min uppväxt, min situation eller framtid. Lika lite som jag vet något om de flesta jag debatterar med. Och det är inte relevant för sakfrågan. Gå vidare.

Men fortfarande kvarstår faktumet att vänstern på allvar tror att den genomsnittlige liberalen just är liberal för att hen kan vara det givet personens ställning i livet. Det förvånar och är naturligtvis en verklighetsuppfattning som tagit form utan en djupare analys av samhället.

Jag är alltså en fattig student som lever med knappa marginaler. Jag anser alltså fortfarande att skattetrycket bör sänkas rejält, så även bidragen.

I den verklighet jag är en sjuk, arbetslös, ensamstående trebarnsfar på landsbygden kommer jag fortfarande tycka att det fria skolvalet är en mycket bra reform. Att slopandet av apoteksmonopolet var en bra idé. Att marknadsekonomi och frihandel är det enda framgångsrika konceptet för att på allvar lyfta människor ur fattigdom. Att tillväxt i en ekonomi är viktigt för att komma till bukt med jämställdhetsproblem och för att rädda klimatet.

Så för att svara på frågan: ja, jag tycker så här. Egentligen.

• • •

Lex Dirawi

Mycket finns att säga om Gina Dirawis uttalanden genom åren som varit långt ifrån genomtänkta och begåvade, för att uttrycka sig diplomatiskt. Under årets Musikhjälpen var Dirawi dock återigen i farten med kommentarer som fått många att höja på ögonbrynen. Och samtidigt givit upphov till en mängd hyllningar. Dirawi menar på att ”våra politiker är ett gäng jävla idioter” för att ”de låter barnen drabbas” och att ”politiker inte tänker på de som drabbas mest”. Frågan som berörs är klimatförändringarna som drabbar människor genom naturkatastrofer världen över. Jag har all förståelse för att frågan väcker engagemang, känslor och har all respekt för den frustration som många känner över klimatförändringar och liknande samhällsproblem. Däremot ska direkt bisarra uttalanden likt hennes senaste kunna bemötas lika väl.

Egentligen förtjänar inte Gina Dirawis som person eller hennes uttalanden någon större uppmärksamhet, men det finns så många tankar som kommit till mig sedan jag fick höra hennes uttalande att jag tycker det är viktigt att beröra hennes åsikter och sätta in i dem en större kontext. För någonstans representerar hon tankar och uttalanden som återkommer i den politiska debatten och samhället i många situationer. Låt mig förklara.

 

  1. Återigen är vi där. Så fort ett samhällsproblem uppdagas så är det en politiker som ska ställas till svars för att problemet existerar. Istället för det eller den som orsakar problemet. Om det inte är politiken som är orsaken problemet såklart. Om det är Sveriges politiker som orsakar klimatförändringarna? Tillåt mig vara mycket skeptisk.

 

  1. ”Våra politiker”? Om hon vill lägga skulden för klimatförändringarna på Sveriges politiker blir debatten väldigt skev. Möjligtvis kan vi utkräva ansvar för hur vårt pensionssystem är utformat av en identifierbar skara politiker om man skulle ha invändningar mot det. Planeten jordens klimat? Na, not so much. Det enda ett sådant uttalande genererar är politikerförakt.

 

  1. Vilka politiker? Som om politiker vore en homogen skara med identiska intentioner, avsikter, ideologier och förslag. Det är lite som att kritisera mänskligheten för att det finns krig på jorden.

 

  1. Jag har många invändningar mot politiker som inte tillhör samma ideologiska skara som jag själv. Politiska motståndare som jag menar tänker fel, har fel, har dåliga argument och rentav i många lägen inte tänker alls. Däremot vill jag mena att de flesta som på något sätt engagerar sig politiskt, med vissa undantag, gör det med en god intention. Med en vilja att göra samhället bättre. Om att göra livet för människor bättre. Om att rädda miljön. Utrota fattigdom. Öka friheten. Försvara mänskliga rättigheter. Dock kan visionerna skilja sig åt och framför allt lösningarna. Men intentionerna är i regel goda. Även om jag ofta misstror de flesta av mina politiska motståndares lösningar på samhällsproblem, ser jag att det i grunden finns en vilja om att göra gott. Därför är det beklagligt när kritiken som framförs dels är osaklig i stil med att ”de bryr sig inte” och alla dras över en kam.

 

  1. Du tycker att politiken och politiker är problemet? Gott. Det har liberaler hävdat i 300 år. Vi tycker att det borde vara mindre politik, färre politiker och att de ska ha mindre makt. Några av oss som vill att mer makt ska ligga hos människor själva och hos det civila samhället, måste ge oss in i politiken för att reducera politikens roll i samhället och människors liv. Är det vad du menar Gina? I så fall är du välkommen att rösta på Alliansen 2018. För vi vill inte heller att barnen ska drabbas av för mycket politik.
• • •

Winter is coming

Skriver i senaste numret av Moderata Ungdomsförbundets tidning Blått om högskolepolitikens tomrum och hur viktigt det är att Moderata Studenter tar plats i det vakuum som finns inom högskolepolitiken. Att sätta högre utbildning högre upp på den politiska dagordningen är avgörande för att Sverige ska kunna stå stark i globaliseringen.

DSC_0949

 

• • •

Bevare oss från konsekvensetiker

Få saker är så beklämmande som vänstertyckares smala synfält när de argumenterar för diverse politiska reformer. Att ständigt utgå från sig själv och den skara som håller med är ett ständigt felsteg många i min närhet som lutar åt vänster oftast gör. ”Jag vet många som gillar public service, det är klart vi ska tvinga folk att betala tv-licens, folk måste fatta att det är bra”. I vänsterns värld är det objektivt ”bra” med public service för det finns en stor skara som uppskattar det. Samma sak med att tvinga människor att betala för offentliga kultursatsningar. Samma sak med världens högsta marginalskatter. Det är objektivt ”bra” eftersom en viss majoritet gillar det. Då får minoriteten leva med konsekvensen. Därför är det enligt vänstern rimligt att genom politiskt tvång genomdriva dessa reformer.

Den personliga friheten får alltid offras på kollektivets altare när den konsekvensetiska vänstern är i farten. Positiva och negativa rättigheter, vad spelar det för roll att hålla isär dem? I Sverige är vänstern sällsynt duktiga i debatten att upphöja varenda liten förmån eller offentlig satsning till en mänsklig rättighet. Listan kan göras lång.

Det finns rättigheter, punkt. Men vänstern har en tendens att ständigt urvattna begreppet och tänja sönder konceptets innebörd.

”Men vadå, en liberal majoritet skulle ju tvinga igenom skattesänkningar mot en minoritets vilja”, kanske någon invänder. Men nu är ju alltså inte att låta folk behålla sina pengar ett tvång. Fördelen med ett mer liberalt system är att dessa möjligheter kvarstår men med mer frivillighet som grund. Du kan då inte tvinga och begränsa en minoritets frihet och vilja, men du kan ändå upprätta ett system eller en finansiering för ett projekt. Poängen är att tvånget begränsas, att den personliga friheten och individens fria val och rättigheter respekteras.

Naturligtvis är politiken i verkligheten inte så svart och vit. Men när den konsekvensetiska vänstern härjar lös och går för långt måste vi vara många fler som säger stopp och står upp för individens fria val och rättigheter. Oavsett hur mycket vi diggar SVT.

• • •

Moderaterna och berättelsen om Sverige

Alliansen förlorade valet 2014. Efter 8 år av frihetliga reformer är det återigen socialism som pumpas ut från Rosenbad. Vi förmådde inte att fortsätta på vår berättelse om varthän vi ville med Sverige. Vi gick tillbaka till de tidigare misstagen om att enbart varna människor för sossarnas politik och berättade att vår styrka låg i att vi inte var socialdemokrater.

Tiden i opposition är en tid för självrannsakan och politisk utveckling. Det är tydligt att så är fallet inom Moderaterna i rådande stund. Oroväckande nog har ännu ingen tydlig vision eller berättelse aviserats från Nya Moderaterna sedan valet. Ett intensivt utvecklingsarbete har dragits igång och flera nya politiska förslag har presenterats. I regel många bra reformer och förslag, med vissa undantag.

Problemet har dock varit att se den röda tråden i förslagen. Det är svårt att se på politiken som en helhet och ett tydligt alternativ till vänsterns manér. Det har varit mycket snack om NATO, ett ytterligare jobbskatteavdrag, nej till regeringens skattehöjningar och bättre SFI. Gott så. Men vad kommer mer? Varthän vill vi ta Sverige? Var är berättelsen om framtiden? Förslagen spretar åt alla möjliga håll och det är svårt att förstå vad Moderaterna egentligen vill. Fler jobb och tillväxt. Absolut, rätt fokus. Men det är en välbekant paroll som ligger på varenda politikers läpp. Det krävs mer än så.

Berättelsen om det nya utanförskapet är bra. Det är en god början. Men det krävs mer. Det nya utanförskapet är ett samhällsproblem som vi vill bekämpa, men det omfattar fortfarande enbart en viss del av befolkningen och är inte en fullskalig berättelse om hur landet i sin helhet ska växa och bli bättre.

Politik handlar i grunden om att presentera konkreta förslag som löser centrala samhällsproblem. Förslagen måste dock alltid sättas in i en större kontext, i en berättelse som får hela Sverige att förstå vikten av förändringen och varthän förslagen ska leda oss. En vision om vilket Sverige vi vill se.

För många borgerliga politiker är det svårt att vara visionär och staka ut en resa om varthän man vill ta samhället av den enkla anledningen att det går delvis emot vår ideologi. Politiker ska inte berätta hur samhället ska utvecklas och hur människor ska forma sina liv, det ska människor göra själva. Politiken finns till för att stötta människor, skapa bra förutsättningar och riva hinder. Vad som gör oss till dåliga berättare ligger i vår ideologiska själ. Men nog måste vi försöka bortse från det för att göra oss begripliga, tydliga och lättillgängliga för människor. Återigen måste vi lära av de framgångar som socialdemokraterna har i sitt bagage. Oavsett vad vi idag har för associationer till ”folkhemmet” och ”det starka samhället” är det framgångsrika, tydliga politiska berättelser som folk känt igen sig i och velat ansluta sig till. Just för att det var berättelser med framtidsanda som inkluderade hela befolkningens framtid.

Det är dags att Moderaterna steppar upp i utvecklingsarbetet. Med tydligare och skarpare förslag för fler jobb, mer tillväxt och en bättre välfärd. För sammanhållning och trygghet. Om ett Sverige med framtidstro, där alla ska kunna förverkliga sina drömmar. Det är dags att Nya Moderaterna påbörjar berättelsen om framtidens Sverige.

• • •

Den frihetliga generationen

Frihet handlar om egenmakt och självbestämmande. Om att fatta sina egna beslut och ha möjligheten att forma sin egen framtid. Glädjande nog rör sig vårt samhälle på många områden i en frihetlig riktning, sakta men säkert. Det här är liberala framsteg som även den nykläckta nyvänstern bidragit och bidrar till.

Inkonsekvensen är dock beklagligt påtaglig hos den nya vänstern när de praktiserar innebörden av frihetsbegreppet. Tillåt mig att exemplifiera.

I många frågor öppnar nyvänstern upp för en frihetlig inriktning i sann liberal anda. Det handlar om synen på migration och öppenhet där den gamla vänstern inte alltid tagit strid för öppnare gränser, något som nyvänstern tydligt gör. Det handlar om feminism, att se individen i människan istället för enbart ett kön. Det handlar om frigörelsen från destruktiva normer och könsroller, kampen för allas rätt att älska vem man vill. Inom nämnda områden har nyvänstern och liberaler kämpat lika tydligt för att människor ska få leva sitt eget liv, hur man vill och med vem man vill. ”Ditt liv – lev som du vill”. Parollen skrider brett över höger-vänster-skalan.

För nyvänstern slår det dock slint när det kommer till den ekonomiska delen. Det där med att folk ska få bestämma över sin egen ekonomi och behålla sina egna pengar för att forma sin egen vardag, vad ska det vara bra för? Eller bara en sådan sak som att få välja vårdcentral och skola själv. Här kämpar nyvänstern emot med näbbar och klor. Skepticismen i att någon annan ska bestämma över ditt liv och dina beslut, är som bortblåst. Plötsligt vet alltid stat och kommun bäst om vad du vill och hur du ska spendera dina pengar. Den ohederliga politiska inkonsekvensen hos den progressiva nyvänstern är lika mossig och frihetsfientlig som hos den gamla.

Här har vår generations vänster en lucka. En lucka vår generations borgerlighet måste fylla. Berättelsen om att friheten gäller brett. På alla plan.

Nog är den bästa förklaringen att nämnda idéer till stor del är en generationsfråga. För mig och många i min generation har framför allt synen på öppenhet, tolerans och individuell frihet varit självklar under större delen av våra liv. Jantelagen är påtaglig även i min generation men långt ifrån ett så stort problem som hos äldre generationer. Framtiden ter sig vara allt mer liberal.

Namnet ”den frihetliga generationen” ligger nära till hands. För mig kan nämnda ställningstaganden som så länge varit självklara för mig, inte benämnas som något annat än liberala. Att låta människor leva sina egna liv, fatta sina egna beslut, vara sig själva. På alla plan. Oavsett om det gäller vem du älskar, hur och var i världen du vill leva, vad du vill sysselsätta dig med eller vad du vill spendera din tid och pengar på.

För svensk borgerlighet handlar det om att forma en sammanhängande och bred frihelig berättelse. Att det är lika självklart att du ska kunna få behålla dina egna pengar för att forma ditt eget liv som att du ska kunna bryta dig fri från frihetshämmande normer och förlegade värderingar. Det är även märkbart vilka problem vänstern möter bland unga när deras mest prioriterade fråga är att begränsa valfriheten inom exempelvis välfärden. För vår ungdomsgeneration är en sådan sak som att inte få välja skola själv, ett absurt förslag. Dagens unga värdesätter egenmakt, utveckling, mångfald och valfrihet. Den liberala rörelsen har goda möjligheter att göra vår ungdomsgeneration till sin.

Friheten och makten över sin egen tillvaro kan inte vara förbehållen några få områden. Den ska gälla brett, på alla plan. Det är den frihetliga berättelsen. En berättelse i takt med den frihetliga generationens värderingar och förhoppningar.

• • •