Identitetsvänsterns fall

Någonstans är jag förhoppningsfull kring att det här är början av identitetspolitikens förfall. Den identitetspolitiska vänstern (läs F!, MP, unga vänsterpolitiker) har masat sig framåt ett bra tag och vunnit stöd för vackra slagord, storslagna visioner och en ungdomlig, modern approach. Mycket yta, mycket ilska men få konkreta politiska förslag. Där etiketter och slagord till slut har blivit viktigare än idéer och att förändra verkligheten.
 
Bluffen har nu synats. Till syvende och sist handlar politik om att presentera och genomföra trovärdiga reformer med utgångspunkt i verkligheten och riktiga samhällsproblem.När nu identitetsvänstern börjar få inflytande på riktigt så kommer verkligheten och knackar på dörren. Där står de, snopna och ertappade med enbart några slagord om att miljön ska räddas och att vi måste skapa ett mer jämställt samhälle på sin agenda.
 
Tro mig, det vill vi alla. Men medan identitetsvänstern står och skriker och idiotförklarar omvärlden, fokuserar vi andra på hur de här problemen faktiskt ska lösas. På riktigt.
• • •

Där himlen slutar och jorden tar vid

Jag har länge fascinerats av människors benägenhet att ständigt blicka mot landets politiker vid varje enskilt problem som står för dörren. Vårt land må vara politiserat och reglerat i alltför stor utsträckning, men det är långt ifrån alltid det är en ministers ansvar att lösa landets alla problem som uppstår. Dock finns det de som är övertygade om att världen kommer bestå av guld och gröna skogar om vi bara förbjuder allt som kan anses som problematiskt, kränkande eller oroväckande.

Nyvänsterns största anhängare är ytterst angelägna om att vartenda problematiskt beteende eller fenomen kan och ska förbjudas. Porrförbud, konsumtionsförbud, reklamförbud, köttförbud, betygsförbud, flygförbud och män med osunda värderingar ska skickas på omskolningsprogram. Listan kan göras än längre. Med sitt mål om att alla ska dansa efter deras pipa är de inte nöjda förrän alla lever efter förbuden och föreskrifterna enligt vänsterdoktrinens moralbibel. Extra intressant är det när nyvänstern, med en exceptionell förmåga att problematisera vart enda minsta mänskliga beteende, vill att politiken ska in i människors vardagsliv för att med moralkompassen och pekpinnar befria människor från osunda värderingar och förlegat leverne. Tillåt mig att vara skeptisk.

Du kan inte lagstifta om medmänsklighet. Du kan inte förbjuda förlegade normer och värderingar. Verkligheten är mer komplex än så. Medmänsklighet handlar om hur mycket vi bryr oss om andra. Om våra handlingar gentemot våra medmänniskor. Arbetet för ett mer jämställt samhälle börjar hos dig och mig. Hur vi beter oss mot varandra i vår vardag.

Även i den värld lagstiftningens makt var så stor att vi kunde tvinga fram godhet och önskvärda beteenden hos alla människor, är det problematiskt ur en annan synvinkel. Säger inte det här en del om vår tilltro till det civila samhället, människor i vår omgivning och oss själva? Förmår inte vi själva påverka samhället själva i en bättre riktning? Är det enbart politiker som kan åstadkomma förändring och framsteg?

Våga ifrågasätt politiken och statens allsmäktiga kraft. Våga tro på att människor kan göra gott om vi samarbetar, utan en politikers direktiv, en förordning eller en lag. Det må vara en uttjatad paroll men nog så viktig att understryka – var den förändring du vill se. Samhället är större än staten. Och du kan göra så mycket mer än du tror.

 

LucKram

• • •

Etiketternas batalj

Vi människor har ett ständigt behov av att tillskriva oss själva och varandra etiketter och beteckningar av olika slag. Vi vill gärna dela in människor i grupper och kollektiv, mycket på grund av att det är praktiskt att identifiera gemensamma nämnare hos människor för att beskriva verkligheten.

Inom politiken är detta fenomen extra tydligt och vanligt förekommande. Vi klassificerar politiker som socialister, liberaler, konservativa, kommunister, nationalister, socialliberaler, socialdemokrater, liberalkonservativa osv i all oändlighet. Som politiskt aktiv lär man sig i tidigt skede att etiketterna är viktiga för att veta vilken åsikt någon förespråkar. Gott så. Etiketterna fyller i vissa lägen en funktion för personer som vill beskriva sin ideologiska hemvist. Personligen benämner jag mig som liberal och feminist.

Bland det mest fascinerande jag bevittnat inom politiken är dock när människor som är av i princip samma åsikter blåser upp stormar kring huruvida en etikett är att föredra eller ej. Tillåt mig att exemplifiera.

Vilken är den största jämställdhetspolitiska frågan inom min ungdomsgeneration i Sverige idag? Jag skulle säga att det är huruvida människor kallar sig feminister eller inte.

Låt etikettpolisernas strid börja!

Missförstå mig rätt. Jag tar inte ställning i frågan. Det finns nämligen inget rätt eller fel. Personligen kallar jag mig feminist och trivs med det. Men jag lägger ingen större vikt vid om någon, som tycker som jag, inte gör det. Jag har många i min närhet som är av i princip samma åsikter i jämställdhetsfrågan som jag. Vissa väljer att kalla sig feminister andra inte. Det väsentliga måste ju alltid vara personens åsikt, inte etiketten.

Ponera att det rörde en annan politisk etikett som exempelvis ”liberal”. Ponera att en person förespråkar sänkta skatter, mer valfrihet och en mer avreglerad arbetsmarknad, men inte ville beskriva sig som ”liberal”. Inte finns det något egenvärde i att blossa upp en debatt med personen i fråga för att få hen att bekänna sig som liberal. Personen har säkert sina skäl till varför hen inte föredrar etiketten. Till syvende och sist är det ju åsikten allt handlar om. Jag vet att den jämställdhetspolitiska debatten skulle må så mycket bättre av om vi diskuterade innehåll, förslag och åsikter istället för perifera etikettsfrågor. Det tjänar vi alla på.

• • •