Bevare oss från konsekvensetiker

Få saker är så beklämmande som vänstertyckares smala synfält när de argumenterar för diverse politiska reformer. Att ständigt utgå från sig själv och den skara som håller med är ett ständigt felsteg många i min närhet som lutar åt vänster oftast gör. ”Jag vet många som gillar public service, det är klart vi ska tvinga folk att betala tv-licens, folk måste fatta att det är bra”. I vänsterns värld är det objektivt ”bra” med public service för det finns en stor skara som uppskattar det. Samma sak med att tvinga människor att betala för offentliga kultursatsningar. Samma sak med världens högsta marginalskatter. Det är objektivt ”bra” eftersom en viss majoritet gillar det. Då får minoriteten leva med konsekvensen. Därför är det enligt vänstern rimligt att genom politiskt tvång genomdriva dessa reformer.

Den personliga friheten får alltid offras på kollektivets altare när den konsekvensetiska vänstern är i farten. Positiva och negativa rättigheter, vad spelar det för roll att hålla isär dem? I Sverige är vänstern sällsynt duktiga i debatten att upphöja varenda liten förmån eller offentlig satsning till en mänsklig rättighet. Listan kan göras lång.

Det finns rättigheter, punkt. Men vänstern har en tendens att ständigt urvattna begreppet och tänja sönder konceptets innebörd.

”Men vadå, en liberal majoritet skulle ju tvinga igenom skattesänkningar mot en minoritets vilja”, kanske någon invänder. Men nu är ju alltså inte att låta folk behålla sina pengar ett tvång. Fördelen med ett mer liberalt system är att dessa möjligheter kvarstår men med mer frivillighet som grund. Du kan då inte tvinga och begränsa en minoritets frihet och vilja, men du kan ändå upprätta ett system eller en finansiering för ett projekt. Poängen är att tvånget begränsas, att den personliga friheten och individens fria val och rättigheter respekteras.

Naturligtvis är politiken i verkligheten inte så svart och vit. Men när den konsekvensetiska vänstern härjar lös och går för långt måste vi vara många fler som säger stopp och står upp för individens fria val och rättigheter. Oavsett hur mycket vi diggar SVT.

• • •

Kultur och gröna skogar

Miljöpartiet fick kulturministerposten när den nya regeringen tillträdde för ett år sedan. Journalister började genast fråga den gröna politikern (i dubbel bemärkelse) och nya kulturministern Alice Bah Kuhnke om hur miljöpartistisk kulturpolitik egentligen såg ut. Ingen fick väl något bra svar på frågan och ministern har sedan dess mest gjort sig känd för att vara alldeles utomordentligt dålig på att hantera media och svara på frågor.

Miljöpartiet satte i alla fall i gång en arbetsgrupp som skulle utforma ”grön kulturpolitik”. I veckan presenterades resultatet. Och det är inget som behagar. Nedan följer ett smakprov:

1. Forskare ska tillsammans med ”organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna”. Med andra ord mer politik i kulturen, som behagar nyvänstern och dess anhängare. Ett fritt kulturliv må vara bra, men hellre ett kulturliv som verkar efter miljöpartistisk ideologi, verkar vara budskapet.

2. Reklam i kollektivtrafiken ska förbjudas. Vem vet vad man kan få för sig efter att ha stirrat sig blind på en Biltema-affisch på väg till jobbet? Kanske får man ett sug i konsumtionstarmen och ger sig ut och syndar på stan under lunchen? Tack Miljöpartiet för att ni räddar oss från reklamens onda intentioner.

3. Att Grön Ungdom är pigga på att kvotera in människor efter hudfärg i sina styrelser bryr jag mig mindre om, men nu ska tydligen samma metoder genomsyra kulturlivet i stort om MP får bestämma. Mångfaldsmål inom kultursektorn ska sättas upp med sanktioner som hot om de inte uppnås. Ska folk kvoteras in efter kön och hudfärg? Många frågor står obesvarade, men ska politiker börja räkna hudfärger är vi många som inte vill vara med längre.

Vi var många som tyckte att det räckte med att miljöpartiet är emot tillväxt, förhindrar och förhalar bostadsbyggande samt har riksdagsledamöter som skriver riksdagsmotioner baserade på konspirationsteorier. Men nu har de även gått och blivit med kulturpolitik.

Jag är av åsikten att den bästa kulturpolitiken är ingen kulturpolitik. Men oavsett om folk delar den uppfattningen kan vi väl alla enas om att den bästa kulturpolitiken i alla fall inte är grön.

• • •

Robin Hood och hans motståndare

Robin Hood var liberal. Staten, de rika, tog allt mer ifrån de allt fattigare människorna. Robin Hood såg till att människorna fick tillbaka det som var deras. I sagan framstår Robin Hood som en folkets hjälte. Någon som ville att människor skulle få behålla makten över sin tillvaro.

Även om det känns banalt att dra paralleller till den gamla sagan om upprorsmakaren från Sherwoodskogen, är liknelsen fortfarande relevant idag. Sverige har världens högsta skattetryck vilket skapar konsekvenser för hushållens ekonomi, företagsamheten och tillväxten. Efter att avgifter, moms, arbetsgivaravgifter, inkomstskatter med mera är betalt har staten lagt beslag på över halva inkomsten. Då talar vi om inkomster som ligger på omkring 20 000 i månaden.

När politiker höger ifrån kommer med förslag om att minska skattetrycket något, så att främst de med små inkomster skulle kunna få behålla något mer än halva sin inkomst, får vänstern det att framstå som ett hot mot hela samhället. ”Osolidariskt”, ”välfärden rämnar samman”. Aggressionen mot att vanligt folk skulle få behålla lite mer än halva sin inkomst får vänstern att se rött, i dubbel bemärkelse. Att lätta på skattetrycket framstår som ”hjärtlöst och kallt”.

Det här är den krassa realiteten i den svenska politiska debatten. En i mångt och mycket smått absurd inställning till hur man ser på människors rätt att styra över sina egna ekonomiska medel.  Där utgångspunkten allt mer tycks vara att pengarna i första hand är statens.

Det borde inte ens ur en fördelningsivrig vänsterpolitikers ögon finnas ett egenvärde i att begränsa så mycket av hårt arbetande människors makt över sin egen vardag. Det höga skattetrycket som kväver den enskildes makt över den egna tillvaron har även blivit ett hot mot själva syftet till varför det har uppkommit, att skapa en skattefinansierad välfärd. När höga skatter hämmar lönsamheten att utbilda sig, att arbeta hårt och att starta och driva företag är det välfärden som tar styrk. De vänsterpolitiker som värnar arbete och välfärd borde ansluta sig till att möjligheten att låta hårt arbetande låginkomsttagare få behålla lite mer än hälften av sin inkomst. Det är dags att svensk vänster blir lite mer Robin Hood och lite mindre prins John.

• • •

Moderaterna och berättelsen om Sverige

Alliansen förlorade valet 2014. Efter 8 år av frihetliga reformer är det återigen socialism som pumpas ut från Rosenbad. Vi förmådde inte att fortsätta på vår berättelse om varthän vi ville med Sverige. Vi gick tillbaka till de tidigare misstagen om att enbart varna människor för sossarnas politik och berättade att vår styrka låg i att vi inte var socialdemokrater.

Tiden i opposition är en tid för självrannsakan och politisk utveckling. Det är tydligt att så är fallet inom Moderaterna i rådande stund. Oroväckande nog har ännu ingen tydlig vision eller berättelse aviserats från Nya Moderaterna sedan valet. Ett intensivt utvecklingsarbete har dragits igång och flera nya politiska förslag har presenterats. I regel många bra reformer och förslag, med vissa undantag.

Problemet har dock varit att se den röda tråden i förslagen. Det är svårt att se på politiken som en helhet och ett tydligt alternativ till vänsterns manér. Det har varit mycket snack om NATO, ett ytterligare jobbskatteavdrag, nej till regeringens skattehöjningar och bättre SFI. Gott så. Men vad kommer mer? Varthän vill vi ta Sverige? Var är berättelsen om framtiden? Förslagen spretar åt alla möjliga håll och det är svårt att förstå vad Moderaterna egentligen vill. Fler jobb och tillväxt. Absolut, rätt fokus. Men det är en välbekant paroll som ligger på varenda politikers läpp. Det krävs mer än så.

Berättelsen om det nya utanförskapet är bra. Det är en god början. Men det krävs mer. Det nya utanförskapet är ett samhällsproblem som vi vill bekämpa, men det omfattar fortfarande enbart en viss del av befolkningen och är inte en fullskalig berättelse om hur landet i sin helhet ska växa och bli bättre.

Politik handlar i grunden om att presentera konkreta förslag som löser centrala samhällsproblem. Förslagen måste dock alltid sättas in i en större kontext, i en berättelse som får hela Sverige att förstå vikten av förändringen och varthän förslagen ska leda oss. En vision om vilket Sverige vi vill se.

För många borgerliga politiker är det svårt att vara visionär och staka ut en resa om varthän man vill ta samhället av den enkla anledningen att det går delvis emot vår ideologi. Politiker ska inte berätta hur samhället ska utvecklas och hur människor ska forma sina liv, det ska människor göra själva. Politiken finns till för att stötta människor, skapa bra förutsättningar och riva hinder. Vad som gör oss till dåliga berättare ligger i vår ideologiska själ. Men nog måste vi försöka bortse från det för att göra oss begripliga, tydliga och lättillgängliga för människor. Återigen måste vi lära av de framgångar som socialdemokraterna har i sitt bagage. Oavsett vad vi idag har för associationer till ”folkhemmet” och ”det starka samhället” är det framgångsrika, tydliga politiska berättelser som folk känt igen sig i och velat ansluta sig till. Just för att det var berättelser med framtidsanda som inkluderade hela befolkningens framtid.

Det är dags att Moderaterna steppar upp i utvecklingsarbetet. Med tydligare och skarpare förslag för fler jobb, mer tillväxt och en bättre välfärd. För sammanhållning och trygghet. Om ett Sverige med framtidstro, där alla ska kunna förverkliga sina drömmar. Det är dags att Nya Moderaterna påbörjar berättelsen om framtidens Sverige.

• • •