Fenomenet jantelagen

Jag minns hur det var. Jag fick inte säga det högt i skolan. ”Det gick superbra!” Jag hade sagt det ändå. Blickarna var dömande och lätt irriterade. ”Så säger man inte”.

Jantelagen. Om detta fenomen må vi berätta. Låt mig vara tydlig. Det var inte alltför synd om mig. Det finns andra tyngande moment i ens uppväxt än just jantelagen. Men den påverkade mig. Mycket. Bröt ner självförtroende och fungerade som en bromskloss för min drivkraft i många lägen. Men det tyngsta var kanske att dessa signaler inte enbart kom från klasskamrater, utan även från lärare och vuxna. Jantelagen. Sveriges tunga, mörka ok.

Berättelsen om folkhemmet saknade förståelsen för mänsklighetens mångfald och pluralism. En avsaknad av förståelse för att människor är olika och har egna drömmar och vägar att gå. Att förvägra människor ett större utrymme för att formera det egna livet än det samhälle där staten tar knappt halva din inkomst – även om du lever med små marginaler. Sveriges progressiva beskattningssystem är en spegelbild av hur vi även i skolan håller tillbaka de som anstränger sig extra och har ambitioner.

Vänstersidan har under en alltför lång tid betonat orättvisan med att vi väljer alltför olika val i livet och att det är detta som skapar klyftor. Jag brukar poängtera att de tydligaste klyftorna i samhället är de mellan svenskarna och acceptansen för andras framgång. Vänstern har lärt oss att det är viktigare att hålla tillbaka de med ambitioner än att lägga fokus på att lyfta de som har det svårast i skolan. Åtminstone är det alltför ofta utfallet i praktiken.

Jag har flertalet vänstervänner som menar på att det är fel för elever att hoppa upp en klass eller byta skola på grund av ambition, för att ”det är bättre om duktiga elever är kvar i klassen och hjälper de som har det svårare i skolan”. I ett samhälle där ambition kvävs med den här typen av argument, är friheten mycket begränsad och svårigheten att göra en klassresa blir märkbart större. Naturligtvis finns det en styrka i att elever i en klass med blandade kunskaper hjälps åt och stärker varandra, men att argumentera för att en duktig elev får ge upp högre ambitioner för att tvingas vara hjälplärare, är en ohållbar och orättvis inställning.

Folkhemstankens ideal bottnar i socialismen och har grundat idén om att kollektivets styrka ligger i likriktning och enfald. System upprättas för att stöpa människor i samma form. Den svenska skolan är inte ett undantag. Det svenska utbildningsväsendet saknar det mesta av individperspektiv och är makalöst dåligt på att belöna ambition och flit. Mycket av den svenska skolans problem bottnar i just detta. I grunden finns det ingen motsättning mellan att tillåta ambition och att stötta de med svårigheter.

En klok man sade en gång: ”Det fanns en tid då jag var övertygad om att vänstern hade som primärt fokus att bekämpa fattigdom. Nu framstår det enbart som att de prioriterar att bekämpa rikedom och ambitioner.”

För att fler ska kunna göra en klassresa och kunna följa sina ambitioner och drömmar kräver det att vi gör upp med vänstermentaliteten och jantelagen för gott. För att fler ska kunna se sina lärare, vänner och föräldrar i ögonen och säga ”det gick superbra!”.

• • •

Etiketternas batalj

Vi människor har ett ständigt behov av att tillskriva oss själva och varandra etiketter och beteckningar av olika slag. Vi vill gärna dela in människor i grupper och kollektiv, mycket på grund av att det är praktiskt att identifiera gemensamma nämnare hos människor för att beskriva verkligheten.

Inom politiken är detta fenomen extra tydligt och vanligt förekommande. Vi klassificerar politiker som socialister, liberaler, konservativa, kommunister, nationalister, socialliberaler, socialdemokrater, liberalkonservativa osv i all oändlighet. Som politiskt aktiv lär man sig i tidigt skede att etiketterna är viktiga för att veta vilken åsikt någon förespråkar. Gott så. Etiketterna fyller i vissa lägen en funktion för personer som vill beskriva sin ideologiska hemvist. Personligen benämner jag mig som liberal och feminist.

Bland det mest fascinerande jag bevittnat inom politiken är dock när människor som är av i princip samma åsikter blåser upp stormar kring huruvida en etikett är att föredra eller ej. Tillåt mig att exemplifiera.

Vilken är den största jämställdhetspolitiska frågan inom min ungdomsgeneration i Sverige idag? Jag skulle säga att det är huruvida människor kallar sig feminister eller inte.

Låt etikettpolisernas strid börja!

Missförstå mig rätt. Jag tar inte ställning i frågan. Det finns nämligen inget rätt eller fel. Personligen kallar jag mig feminist och trivs med det. Men jag lägger ingen större vikt vid om någon, som tycker som jag, inte gör det. Jag har många i min närhet som är av i princip samma åsikter i jämställdhetsfrågan som jag. Vissa väljer att kalla sig feminister andra inte. Det väsentliga måste ju alltid vara personens åsikt, inte etiketten.

Ponera att det rörde en annan politisk etikett som exempelvis ”liberal”. Ponera att en person förespråkar sänkta skatter, mer valfrihet och en mer avreglerad arbetsmarknad, men inte ville beskriva sig som ”liberal”. Inte finns det något egenvärde i att blossa upp en debatt med personen i fråga för att få hen att bekänna sig som liberal. Personen har säkert sina skäl till varför hen inte föredrar etiketten. Till syvende och sist är det ju åsikten allt handlar om. Jag vet att den jämställdhetspolitiska debatten skulle må så mycket bättre av om vi diskuterade innehåll, förslag och åsikter istället för perifera etikettsfrågor. Det tjänar vi alla på.

• • •

Socialismen och globaliseringen

Globalisering innebär förändring. Att världen krymper och kommer allt närmare oss. Kulturer möts, människor rör sig och vi skapar nya plattformar för människor att utbyta information. Mångkulturella samhällen skapas, idéer om demokrati och frihet sprids. Handeln ökar och människor lyfts ur fattigdom.

Inget torde vara mer välkommet än globaliseringens följder. Allt är dock inte problemfritt. Förändringar i dignitet med den globalisering vi sett de senaste trettio åren ställer krav på människor, samhällen och är ur många perspektiv påfrestande. Jobb försvinner och byts ut, landsbygden avbefolkas och den globala konkurrensen hårdnar.

Människors oro och skepticism till dessa omvälvande förändringar måste tas på allvar och politiken måste stå redo med tydliga svar hur förändringarna ska ske så stabilt som möjligt, utan att vara motståndare till förändringarna i sig.

Det är här vänsterpolitikerna ofta går fel. De hörsammar människors oro och bekräftar att det är själva förändringarna som är problemen och bör bekämpas. Förklaringen är enkel. Stora delar av de fördelningspolitiska system och regleringar som socialister så innerligt värnar, är svåra att förena med den globaliserade världen. Människoströmmarna som uppkommer i globaliseringens kölvatten kräver att vi gör upp med den hårt reglerade svenska arbets- och bostadsmarknaden för att fler ska kunna komma in i samhället. Den hårdnande globala konkurrensen ställer krav på att vi skrotar de protektionistiska dogmerna. Här står socialisterna handfallna, utan svar på utmaningarna.

Som liberal är svaret enkelt. Finns det en konflikt mellan systemet och människan, sätter vi alltid människan framför systemen. Hindrar exempelvis vår arbetsmarknadslagstiftning människor från att komma i arbete, är det lagstiftningen som bör ändras, inte människans vilja att få ett arbete. På samma sätt som att vi bör riva murar om de hindrar människor som vill korsa gränser för att få ett bättre liv i ett nytt land.

I globaliseringens tid handlar det om att välja sida. Mellan de som vill skydda och konservera de rådande murarna och regleringarna till förmån för att begränsa rörlighet av människor, varor och tjänster – och de som välkomnar globaliseringen. Mellan de som vill att vi ska handla mindre, resa mindre, samarbeta mindre – och de som vill motsatsen. Socialister och fackföreningar har tydligt bevisat vilken sida de står på när de med kämpar med näbbar och klor för att begränsa arbetskraftsinvandring, stoppa frihandelsavtal och förhindra säkerhetspolitiska samarbeten.

I historieböckerna kommer socialismen beskrivas som en motståndare till krafter och tendenser som ökade välståndet, bekämpade fattigdom och skapade förutsättningar för människor att skapa sig ett bättre liv. Eller ja, det gör den väl redan.

• • •

Den frihetliga generationen

Frihet handlar om egenmakt och självbestämmande. Om att fatta sina egna beslut och ha möjligheten att forma sin egen framtid. Glädjande nog rör sig vårt samhälle på många områden i en frihetlig riktning, sakta men säkert. Det här är liberala framsteg som även den nykläckta nyvänstern bidragit och bidrar till.

Inkonsekvensen är dock beklagligt påtaglig hos den nya vänstern när de praktiserar innebörden av frihetsbegreppet. Tillåt mig att exemplifiera.

I många frågor öppnar nyvänstern upp för en frihetlig inriktning i sann liberal anda. Det handlar om synen på migration och öppenhet där den gamla vänstern inte alltid tagit strid för öppnare gränser, något som nyvänstern tydligt gör. Det handlar om feminism, att se individen i människan istället för enbart ett kön. Det handlar om frigörelsen från destruktiva normer och könsroller, kampen för allas rätt att älska vem man vill. Inom nämnda områden har nyvänstern och liberaler kämpat lika tydligt för att människor ska få leva sitt eget liv, hur man vill och med vem man vill. ”Ditt liv – lev som du vill”. Parollen skrider brett över höger-vänster-skalan.

För nyvänstern slår det dock slint när det kommer till den ekonomiska delen. Det där med att folk ska få bestämma över sin egen ekonomi och behålla sina egna pengar för att forma sin egen vardag, vad ska det vara bra för? Eller bara en sådan sak som att få välja vårdcentral och skola själv. Här kämpar nyvänstern emot med näbbar och klor. Skepticismen i att någon annan ska bestämma över ditt liv och dina beslut, är som bortblåst. Plötsligt vet alltid stat och kommun bäst om vad du vill och hur du ska spendera dina pengar. Den ohederliga politiska inkonsekvensen hos den progressiva nyvänstern är lika mossig och frihetsfientlig som hos den gamla.

Här har vår generations vänster en lucka. En lucka vår generations borgerlighet måste fylla. Berättelsen om att friheten gäller brett. På alla plan.

Nog är den bästa förklaringen att nämnda idéer till stor del är en generationsfråga. För mig och många i min generation har framför allt synen på öppenhet, tolerans och individuell frihet varit självklar under större delen av våra liv. Jantelagen är påtaglig även i min generation men långt ifrån ett så stort problem som hos äldre generationer. Framtiden ter sig vara allt mer liberal.

Namnet ”den frihetliga generationen” ligger nära till hands. För mig kan nämnda ställningstaganden som så länge varit självklara för mig, inte benämnas som något annat än liberala. Att låta människor leva sina egna liv, fatta sina egna beslut, vara sig själva. På alla plan. Oavsett om det gäller vem du älskar, hur och var i världen du vill leva, vad du vill sysselsätta dig med eller vad du vill spendera din tid och pengar på.

För svensk borgerlighet handlar det om att forma en sammanhängande och bred frihelig berättelse. Att det är lika självklart att du ska kunna få behålla dina egna pengar för att forma ditt eget liv som att du ska kunna bryta dig fri från frihetshämmande normer och förlegade värderingar. Det är även märkbart vilka problem vänstern möter bland unga när deras mest prioriterade fråga är att begränsa valfriheten inom exempelvis välfärden. För vår ungdomsgeneration är en sådan sak som att inte få välja skola själv, ett absurt förslag. Dagens unga värdesätter egenmakt, utveckling, mångfald och valfrihet. Den liberala rörelsen har goda möjligheter att göra vår ungdomsgeneration till sin.

Friheten och makten över sin egen tillvaro kan inte vara förbehållen några få områden. Den ska gälla brett, på alla plan. Det är den frihetliga berättelsen. En berättelse i takt med den frihetliga generationens värderingar och förhoppningar.

• • •

Borgerlighetens grälsjuka

Ett land som styrts av socialister mer eller mindre oavbrutet under efterkrigstiden har genererat en mycket ostrukturerad och spretig borgerlighet. När den politiska majoriteten i princip alltid bestått av en skara vänsterpolitiker har de som kommit att klassats som ”borgerliga” eller ”höger” bestått av en splittrad skara opinionsbildare och politiker vars politiska gärning främst bestått i att inte vara socialdemokrater. Den svenska borgerlighetens gemensamma nämnare sedan 50-talet har varit att inte vara socialdemokrater.

Liknande tendenser har uppvisats i andra länder. Situationen liknar det politiska landskapet i Italien innan 90-talet. Då var alla som inte klassificerade sig som kommunister eller vänster ofta en del av det kristdemokratiska partiet, ett parti som blev så pass spretigt, otydligt och korrupt att det till slut imploderade.

Det har varit en svårartad uppgift att i skuggan av de storslagna socialdemokratiska visionerna, ta ton och komma med en alternativ och än mer guldkantad färdriktning. Berättelser om ”det starka samhället”, ”välfärdsstaten” och ”folkhemmet” har varit socialdemokraternas vinnande affärskoncept som alla vunnit det svenska folkets hjärtan. Det enkla alternativet för borgerligheten har bestått i att säga nej, att enbart vara emot.

Svensk borgerlighet hade, vi de få tillfällena det svenska folket för stunden tröttnade på socialdemokraterna, märkbara problem med att knåpa ihop en egen vision och berättelse om vad de ville med landet. Resultatet blev gräl, splittring och regeringsoduglighet som satte sina spår hos det svenska folket.

Med alliansen skulle det visa sig att borgerligheten äntligen lärt sig sin läxa. Alliansen redogjorde för en tydlig vision för Sverige. Alliansen pekade ut ett samhällsproblem, utanförskapet, och redovisade lösningen, arbetslinjen. Det var berättelsen om ett mer inkluderande samhälle men samtidigt ett friare sådant, med mer plats för egenmakt och fler människor i arbete. Framför allt visade man på enighet. Att alliansen efter åtta år inte förmådde att bygga vidare på sin politiska berättelse och istället låta glöden falna, är en annan historia. Faktumet kvarstår dock, det var det här som krävdes för att på allvar bryta det socialdemokratiska maktmonopolet.

Trots detta faktum känns det ett år efter valet inte lika självklart. Läxan vi lärde börjar glömmas bort. Den borgerliga interndebatten är mer infekterad än på mycket länge där olika debattörer, ledarskribenter, lokalpolitiker och enskilda tyckare blåst upp stora debatter om etiketter, perifera ämnen och sakfrågor som egentligen består i att vara en debatt om debatten.

Svensk borgerlighet får inte underskatta enighet, tydlighet, och vikten av en politisk berättelse om varthän vi vill. Mycket handlar om att välja sina strider. Borgerligheten spretar i alla riktningar gällande vilka områden som behöver botas från socialistiska regleringar och påhitt att vi inte kan mobilisera oss och framstå som trovärdiga.

Problematiken når sin kulmen när hela den borgerliga diskussionen snävar in på debatten om debatten om SD, skräckhistorier om ryssen och ändlösa diskussioner om att ”vi måste våga tala om invandringen”. Borgerlighetens existensberättigande får inte reduceras till perifera sakfrågor eller till att dansa i takt med populistiska tendenser i samhällsdebatten. Fokus måste återgå till tydliga, värderingsbaserade visioner som handlar om att se grundläggande, breda samhällsproblem som enbart en frihetlig politik kan råda bot på. Ekonomin, jobben, välfärden, hur folks livspussel ska gå ihop. Att staka ut en färdriktning och en politisk berättelse utan att enbart bli nej-sägare till allt socialdemokraterna pekar på och utan att bygga problemformuleringar i ljuset av populistiska partiers domedagsprofetior.

I tomrummet efter att det makthavande italienska kristdemokratiska partiet imploderat tog en man vid namn Berlusconi på sig finkostymen och äntrade den politiska scenen med folkets förtroende i ryggen. Låt inte samma sak hända svensk borgerlighet. För personen som tar plats i tomrummet om svensk borgerlighet går vilse, är långt ifrån så behaglig och charmant som den italienske mediemogulen.

• • •

Välkommen

Här kommer jag att dela med mig av mina tankar och idéer som främst berör politik och samhället. Från de breda ideologiska frågorna till de smalare sakfrågorna. Från grundläggande värderingar till de små detaljerna. Om frihet och egenmakt.

Reflektioner kring livet som student i Uppsala kan även förekomma. Förhoppningsvis vill du ta del av mina tankar och diskutera, kommentera gärna eller hör av dig med frågor eller idéer. Välkommen!

• • •