Vem vågar berätta om framtiden?

Som ny krönikör på ledarsidan i Jönköpings-Posten kommer jag att med jämna mellanrum dela med mig av mina tankar och åsikter i tidningen.

Läs gärna min första krönika här, tyck till och kommentera!

• • •

Make frihet begripligt again

Svensk borgerlighet har alltid haft stora problem med att kommunicera ut sina idéer. Knastertorra argument, grafer och siffror har allt för sällan omsatts till begripliga budskap för gemene man. Föraktet mot vänsterns ohederliga känsloargument och utopiska berättelser har gjort oss rädda för att ompröva våra egna sätt att nå ut, i kombination med en omättlig stolthet och brist på självkritik kring vår egen förträfflighet.

Vänstern har alltid haft ett gigantiskt försprång här. Man har vågat prata på ett enkelt sätt, använt känslor och målande berättelser och visioner kring vad politiken innebär i praktiken.

Vi ska aldrig presentera utopier eller vara ohederliga i vår kommunikation, men det utesluter inte att använda känslor och berättelser som kommunikativa verktyg.

Det är oroväckande ibland hur många krafter inom borgerligheten som vill stanna vid att vara en klubb för inbördes beundran. Graferna, logiken och siffrorna ger oss ju rätt i så många avseenden. Och många nöjer sig med det. Det stannar vid ett ryggdunkande kring vår egen förträfflighet, och engagemanget för att övertyga fler får stå tillbaka.

Lafferkurvor, dynamiska effekter och osynliga handen är viktigt att tala om. Men det är sällan något som appellerar människor. Åtminstone inte i första taget.

När vi inte vågar utmana vårt dogmatiska sätt att nå ut, är det friheten som förlorar. Det borde vi tala mer om.

• • •

Politiken och missnöjet

Socialistiska politiska krafter har under decennier haft som politiskt mål att flytta makt från människor, till stat och politiker. Det är själva idén med socialismen. En liten grupp av människor ska kunna styra med pekpinnar och ekonomiska resurser över framtiden för resten av befolkningen. Folk ska få fler och mer omfattande regler att leva efter och tvingas ge upp en större del plånboken för att en politiker vet bättre vad pengarna ska gå till än människor själva.

För socialisterna är den växande politiska makten viktig. Så länge makten är deras.
När någon annan än en socialist får makten, beskrivs det från vänsterhåll som “en statskupp”. Att hela samhället “raseras”. För att makten kopplat till de befogenheter som följer med den, är deras. Att någon försöker minska politikens makt beskrivs som ett “väpnat rån mot svenska folket”.
Politiker kan ha mindre makt. Politiker bör ha mindre makt. Det är vänsteridén om att politikers makt ska vara stor som gör att Donald Trump på riktigt blir farlig.
Framtiden för så många avgörs idag av en eller ett fåtal personer. Missnöjet växer när makten över den egna vardagen minskar. Det är det grundläggande problemet. Om detta måste den fortsatta politiska debatten handla mer om. I Sverige, så väl som i resten av världen.
• • •

Den infekterade debatten

Vänstern slår hårdare på den retoriska trumman än på länge när de anklagar Moderaterna att stå för “trumpifieringen av svensk politik”.

Retoriken från socialdemokratiska toppministrar har däremot under de senaste åren präglats av adekvata påståenden som “Alliansen har begått väpnat rån mot svenska samhället”, “Sverige håller på att gå sönder med Alliansen”, och “det sticker i ögonen när moderatledaren besöker Husby”.

De som först slängde sig med begreppet trumpifiering var Aftonbladets ledarsida. Budskapet var att det är Moderaterna som driver den politiska retoriken i en ohederlig och osund riktning. Samtidigt levererade ledarsidan rubriker som “Hugo, 6 år, offras av Moderaterna” på temat landstingspolitik. Ingen trumpifiering givetvis, bara en anklagelse om att den politiska motståndaren dödar barn.

Något som är trumpifiering mer än något annat är bristen på självinsikt. Här slår den svenska socialdemokratin alla andra partier. Parallellt med alla anklagelser om att det politiska samtalet har blivit infekterat och aggressivt, har man i bristen på självinsikt vägrat inse att man burit den ohederliga retorikens fana högst av alla.

• • •

Vissa värderingar är självfallet bättre än andra

I kölvattnet av diskussionen om svenska värderingar, som varit de senaste veckornas hetaste tema, har vänsterns kulturrelativister återigen vaknat till liv. Den postmoderna vänstern börjar plötsligt gorma om att partier som börjar prata om svenska värderingar försöker peka på att Sverige och svenskarna är överlägsna andra folk och nationer. Om att det luktar brunt så fort man tar orden ”svensk värdering” i sin mun. Enligt nyvänstern är allt relativt och det finns minsann ingen kultur eller värdering som är bättre än någon annan. Allt handlar för dem om perspektiv, tolkningsföreträde kombinerat med något argument om att vi har religionsfrihet (hur nu tusan de bakar in det i den här debatten).

Snälla. Det finns givetvis både vissa idéer och värderingar som är bättre än andra. Självfallet är det så. Att det är kontroversiellt att konstatera något sådant idag, visar ändå att de postmoderna tendenserna genomsyrar den politiska debatten allt mer.

Huruvida det är gynnsamt att alla partier betecknar de värderingarna de anser vara de viktigaste som svenska, får historien utvisa. Kanske är det den som på bäst sätt fyller begreppet ”svenska värderingar” som står som vinnare till slut. För förutom kulturrelativisterna längst ut på vänsterkanten tycks väldigt många finna värderingsdebatten viktig och efterlängtad.

Stefan Löfvens ”svenska värderingar” omfattar att älska den svenska modellen, vilket nu för tiden kan innebära alltifrån att facket och arbetsmarknadens parter sätter lönerna, till att omfamna världens högsta marginalskatt. För Anna Kinberg Batra omfattar ”svenska värderingar” att vi värnar jämställdhet i stor utsträckning och idén om att göra rätt för sig.

Att man pratar om just ”svenska” värderingar är självfallet dels på grund av att det är något som kan identifieras som svenskt, men kanske mest av allt på grund av att det är ett effektivt sätt att kommunicera ut begreppet. Det intressanta är egentligen själva samtalet om vilka värderingar som bör genomsyra samhället. Det har de flesta fattat förutom de postmodernistiska apostlarna på vänsterkanten.

Så låt oss alla bara strunta i ytterkantsvänsterns ilska över att någon tar begreppet ”svensk värdering” i sin mun och låt oss fortsätta debatten om värderingar och normer. Diskussionen om hur vi ska bete oss mot varandra i samhället. För till syvende och sist är den diskussionen en av de viktigaste delarna i ett demokratiskt samhälle. Och väldigt svenskt.

• • •

Äganderätten under hot

Den intellektuella härdsmältan hos regeringens utredare av skogsvårdslagen, som nyligen ifrågasatte möjligheten av privat ägande av skog, har även fått en del vänsterpolitiker att reagera och ryta ifrån.

Den miljöpartistiska riksdagsledamoten och talespersonen Stina Bergström menar dock att det var ”kul och modigt” att utredaren var så pass skeptisk till den grundlagsskyddade äganderätten, en av den liberala demokratins grundfundament. Den vänstergir som MP har gjort verkar ha övergått till en marxistisk vurpa.

Förhoppningsvis landar Sveriges befolkning i beslutet att kasta ut den här typen av maskroskommunism ur riksdagen 2018.

• • •

Om frihet och skatter

Den alltid lika geniala Lena Andersson har i två krönikor i DN under april berört temat demokrati och frihet med utgångspunkten i det svenska skattesystemet. Två utdrag från texterna tycker jag är värda att beröra:

Fram till ganska nyligen bestämde majoriteten i Sverige att homosexualitet var fel och därför förbjudet och när det avskaffades bestämde den att homosexuella inte fick ingå äktenskap. Exakt vad skulle skillnaden vara mot att en profet, en helig text eller en monark beslutar samma sak? Ingen alls. Beslutet får inte högre moralisk halt för att flertalet stödjer det. Den demokratiska frågan är var maktens gräns går, vad den får bestämma över.

 Det här är kanske ett av de viktigaste budskapen för att förstå grunden till de liberala krafternas skepticism till att majoriteten ständigt kan besluta om hur ditt liv ska formas, vad du får äga, och vad som är dina plikter gentemot andra människor.

Om och om igen får jag ta del av vänsterns argument om att skattens nivå legitimeras genom majoritetens vilja och goda syfte. Majoriteten sätter gränsen för vad som är moraliskt riktigt och rätt. De som inte instämmer får kuva sig för socialismens måttstock för det korrekta levernet.

Demokrati är synonym med folkstyre, att människor ska få bestämma själva. Liberalismen är demokratisk i sin natur eftersom den bygger på att låta människor behålla makten själva och fatta beslut över sitt eget liv i så stor utsträckning som möjligt, så länge du inte inskränker någon annans frihet. Socialismen är istället majoritetens envälde, där allt som majoriteten beslutar blir samhällets gemensamma dygd vilket leder till att den personliga friheten ständigt får offras på kollektivets altare.

Andersson berör vidare synen på skattenivån i Sverige. Som bekant är ett ifrågasättande av skatten i Sverige likvärdigt med att ifrågasätta grundläggande mänskligt värde:

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat.

 Under valrörelsen 2014 (och säkerligen i samtliga valrörelser de senaste decennierna) florerade argumenten från vänsterhåll om att det var osolidariskt och girigt att vilja sänka skatten. ”Tror du inte på medmänsklighet? Varför bryr du dig inte om andra människor?” lyder argumenten från vänsterhåll.

Om gränsen för medmänsklighet  går vid huruvida man är för ett skattetryck på 45 % eller 50 % kan vi konstatera att vi har en snäv syn på vad humanitet och ett gott samhälle egentligen omfattar. Vartenda försök till att få sjuksköterskan eller egenföretagaren att få behålla några hundralappar extra i månaden stämplas som ondska och välfärdsstatens fall. Omfördelning av resurser i ett samhälle är naturligtvis i sig inget problem. Problemet är tvångsmomentet och majoritetens makt över att ständigt kunna sätta ribban för indrivandet av dina resurser och makten att utforma regelboken för hur ditt liv ska levas. Socialdemokratin får mer än gärna förverkliga sin utopi till minsta detalj, men låt människor frivilligt vara en del av den. Så kan vi som inte stöttar förtidspensionering av 19-åringar, världens högsta skattetryck, rökförbud, flygförbud och världens högsta bidrag, få avgöra själva vad ett gott och medmänskligt samhälle omfattar.

• • •